M behöver studera mer än Danmark

Det kan stå Moderaterna dyrt att inte lära av sina syskonpartier, och underskatta populisters opålitlighet i regeringsställning.

Det som gör populistiska partier framgångsrika är också vad som gör dem svårhanterliga i regeringsställning.

Det som gör populistiska partier framgångsrika är också vad som gör dem svårhanterliga i regeringsställning.

Foto: Peter Dejong

Ledarkrönika2021-08-06 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Moderaterna har under mandatperioden upprepat att man är villiga att förhandla sakpolitik med vem som helst. I det har man också betonat att man inte tänker kapitulera regeringsmakten bara för att man saknar en enkel eller bekväm majoritet. Så långt är allt gott. Med en historia av att förhandla breda uppgörelser är det lätt att se att det framförallt handlar om deras nya inställning till Sverigedemokraterna.

Man kan tycka mycket, både om Sverigedemokraterna och om strategin att försöka minska deras inflytande genom utfrysning. För moderater är dock den mer ödesmättade frågan hur man ska lyckas manövrera ett sådant samarbete i praktiken, och här går det att skönja en viss naivitet. Inte nödvändigtvis rörande SD:s ideologi, utan om deras pålitlighet. Den som vill ha relevanta jämförelser behöver nämligen inte leta bortom våra grannländer.

Sedan 2013 har norska Høyre styrt landet tillsammans med bland andra högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Partiet, som i flera avseenden är mindre extrema än Sverigedemokraterna, visade sig i takt med dalande opinionssiffror vara en allt mindre pålitlig regeringspartner. Tidigt i fjol valde de att helt hoppa av regeringssamarbetet, och i valet i september ser vänsterkoalitionen, bestående främst av Arbeiderpartiet och Senterpartiet, ut att överta regeringsmakten.

Situationen var snarlik när finska Sannfinländarna, då i regeringsställning tillsammans med Centern och moderaternas syskonparti Samlingspartiet, bestämde sig för att hoppa av regeringen 2017. Regeringen räddades endast kvar vid makten efter att en utbrytargrupp från Sannfinländarna bildat ett eget parti för att fortsätta regeringssamarbetet. Efter valet 2019 gick Centern över till de rödgröna som sedan dess styrt landet.

I Nederländerna experimenterade Mark Rutte och VVD 2010 med en regeringskoalition bestående av bland annat populistiska Partiet för Frihet. Regeringen överlevde mindre än två år innan frihetspartiet och Geert Wilders drog tillbaka sitt stöd. Efter nyvalet 2012 tvingades Rutte i stället bilda regering med huvudkonkurrenterna Arbetarpartiet.

Det som gör populistiska partier framgångsrika är också vad som gör dem svårhanterliga i regeringsställning. Lärdomen för svenska moderater borde vara att inte surra sig för hårt vid den masten. Det svåra har aldrig vara att tillträda regeringsmakten med populisternas hjälp, utan att lyckas hålla i den. Och – utan att offra det egna partiet i processen.