Sedan Svenska kyrkan formellt skildes från staten befinner sig medlemsantalet i en konstant utförsbacke, från 7,4 miljoner till 5,5 miljoner. Hur många som varit med om kyrkan börjat om från scratch 2000 och värvat medlemmar kan man bara gissa. Det handlar om ett av världens minst religiösa länder. För många äldre har det helt enkelt inte blivit av att söka utträde.
I grunden är det en sund utveckling, som också avspeglar sig i antalet kyrkliga dop, vigslar och begravningar. Många svenskar skulle nog säga att det var konstlade band till en gud man inte trodde på, för att uppehålla vissa traditioner. Vinsterna har varit stora med att klippa banden till kyrkan, förlusterna försumbara. Jag är inte riktigt lika säker på det senare. Det är naivt att tro att inget skulle gå förlorat efter 500 år.
Själv gick jag ur kyrkan för drygt 30 år sedan. Det är ett beslut jag aldrig ångrat. Men jag har med jämna mellanrum stannat upp och tänkt tankar som att ”det där hade nog inte gjorts annars”. Ett tydligt exempel var när jag gjorde ett långreportage i UNT om svenska fångar utomlands, i en tid då USA-fången Annika Östberg med flera diskuterades flitigt.
Det visade sig att den som till exempel gripits med knark i Sydostasien – och dömts till ett långt fängelsestraff – i princip fick skylla sig själv. Svenska myndigheter tog sin hand från personen, så småningom kanske också släktingar och vänner. Åren gick och det var bara en som regelbundet kom, med en någorlunda färsk svensk tidning och en stunds småprat. Just det, kyrkan, Svenska kyrkan i utlandet (Skut).
Insikten har upprepat sig vid olika tillfällen. Det kan handla om någon som delar ut matpaket eller om scouter, att vilja tillbringa en ledig sommarvecka med ostyriga barn i olika skeden av puberteten. Man kan kanske sammanfatta det med att man bara gör något, utan baktanke om egen vinning.
Tankarna dök upp igen när jag såg premiären av Ellen Fiskes lysande dokumentärfilm Leaving Jesus på Fyrisbion förra fredagen. Den handlar om ett antal amerikaner (och en kanadensiska) som lyckats lämna fundamentalistiska kristna kyrkor och miljöer. Historierna är brutala och extremt berörande. När filmen var slut och sex av deltagarna plötsligt reste sig upp från första raden ville applåderna aldrig ta slut.
Religionen är fienden, så är det naturligtvis för dessa sex. Jag såg i deras ögon att de ”kommit hem” till det sekulära Sverige. De bad närmast om ursäkt för sitt kristna land, där religionen så starkt präglar politiken, från abortlagar till synen på ett leverne som ska följa ”family values”. Jag höll med dem till 95 procent.
Men jag vill också säga att jag älskar deras USA. Jag har älskat att bli hembjuden till familjer i (den kristna) södern och få följa med i deras liv. Jag har respekterat hur man tar hand om grannar på gatorna om något går snett. Alla gör något för sin ”community” och den burgna medelklassen står minst varannan vecka på ett soppkök eller motsvarande.
Något går förlorat. Den icke religiöse i Sverige som regelbundet gör något utan baktanke dubbas snabbt till ”eldsjäl” och intervjuas av lokaltidningen. Det är stört omöjligt att få någon att skjutsa till innebandymatchen eller baka något att sälja i kiosken, det vet alla lagledare som försökt. Alla har nog med sitt.
Visst kan svenskar engagera sig om det händer en naturkatastrof eller kommer en flyktingvåg. Tror gör vi också, på natur och miljö, fred och mänskliga rättigheter och en hel del annat. Men något har gått förlorat, det är bara att konstatera. Kanske behöver det ersättas? Inte av religion eller kyrkor, alltså, men ersättas?