Åklagaren Krister Petersson säger att han ska presentera en lösning på det 34-åriga svenska nationella traumat Palmemordet. Antingen genom ett åtal mot en eller flera ansvariga personer. Eller genom att förundersökningen läggs ned, det vill säga att det inte finns några levande personer som kan ställas till svars. I vilket fall som helst kommer vi, enligt åklagaren, någon gång under det första halvåret 2020 att få veta vad som hände på Sveavägen/Tunnelgatan den där kalla februarinatten 1986.
Petersson spelar högt, har många sagt den senaste veckan. Risken finns att lösningen som presenteras inte lägger locket på, bara att själva utredningen läggs ned och att spekulationer och konspirationsteorier sedan kan fortsätta för all framtid.
Men ingenting tyder på att så blir fallet. Petersson är en oförvitlig statstjänsteman som bland annat sett till att Anna Lindh-mordet 2003 inte ledde till ett trauma, bara till sorg. Då som nu utgår han från fakta vid mordplatsen, vittnen och teknisk bevisning, i stället för att lyssna på långsökta teorier om olika motiv.
Åklagarens sätt att framträda i SVT:s Veckans brott (18/2) har också fått kritik, enligt den gamla devisen ”säger man A får man säga B”. Hans metod leder förvisso också till intensiva spekulationer i skuldfrågan, men de tre, fyra månaderna det handlar om ska sättas i relation till de 34 föregående åren. Petersson vet redan vad det är han ska presentera. Av formella skäl kan han inte göra det riktigt än. Men hans trygghet, liksom den trygghet spaningsledaren Hans Melander gav uttryck för veckan efter (SVT 25/2), borde rimligen smitta av sig på resten av befolkningen.
Vem var det då som mördade statsminister Olof Palme? Det vet vi inte ännu, med de logiska slutsatserna av åklagarens tillvägagångssätt är att gärningsmannen är avliden och på att det inte finns någon större konspiration i bakgrunden – i annat fall hade man inte sett en lugn åklagare uttala sig på det här sättet. Det gör i sin tur att den så kallade Skandiamannen seglat upp som det kanske troligaste alternativet.
Skandiamannen stämplade ut från sitt arbete i Skandiahuset, alldeles intill mordplatsen, två minuter före mordet. Från början var han ett missförstått vittne, som han själv såg det, och han avfördes från utredningen utan att höras närmare om mordet. Han umgicks i Palmefientliga kretsar. Enligt en bok och ett reportage i magasinet Filter 2018 ska han också ha haft tillgång till ett vapen och gjort iakttagelser på mordplatsen som bara gärningsmannen han ha gjort. Mannen avled 2000.
Besvikelsen kommer på många håll att vara påtaglig när lösningen på mordgåtan presenteras. Inte så mycket för att ens egen teori får stryka på foten, utan för att det hela visade sig vara så enkelt. Skandiamannen, eller någon som honom, är för de flesta alldeles för ”futtig” i sammanhanget. En statsman som Palme måste, tycker man, ha mördats av politiska skäl, genom en konspiration inom eller utanför landet.
Det kommer att lägga sig, och Sverige kommer att kunna läka. Men bara om lösningen är så vattentät som den måste vara, att det numera finns avgörande tekniska bevis som inte kan ifrågasättas: ett vapen, fingeravtryck eller dna-spår. Och det är klart att det gör. Annars skulle Krister Petersson vara stressad som få andra svenskar den här våren. Det är han som synes inte.
Vissa kommer förstås att fortsätta hävda att det var ett planerat självmord, eller att Lisbeth Palme låg bakom mordet. Det får man acceptera. Men för en stor majoritet av svenskarna är ett 34-årigt trauma äntligen på väg att ta slut.