Det är inte första gången det händer. Länsstyrelsen på Gotland vill skydda ett område, Filehajdar, som är aktuellt för kalkbrytning. Rubriken i Aftonbladet: ”Skydd av blomman nipsippa hotar förvärra cementkrisen” (25/10). I ingressen tillkommer väddnätsfjärilen och saken är klar. Okänd växt eller insekt sätter återigen stopp för stora viktiga saker, det är budskapet.
Uppsalabor minns kanske lönnbaggen som hejdade bygget av äldreboendet på Myrbergska tomten på 1990-talet, eller vattensalamandern i Gränby på 2000-talet. Ett mer färskt exempel är exploateringen i Blodstensskogen i Eriksberg där hela 23 rödlistade arter ska finnas. Betydelselösa insekter och växter blir starka tillsammans, tänkte kanske de som protesterade?
Men för det första är länsstyrelsens avsikt med att utöka naturreservatet Filehajdar att ”ett hällmarkskomplex med äldre kalkbarrskogar, alvarmarker och våtmarker får ett långsiktigt skydd”. Att blomman och fjärilen ”uppnår en gynnsam bevarandestatus”, alltså att de kan finnas kvar, är en bieffekt som också är önskvärd men ändå en bieffekt.
Apropå bieffekt. För det andra är det väl konstigt att vi på 2020-talet fortfarande hänger oss åt att förlöjliga våra små vänner? När vi samtidigt bygger bihotell, skapar ängsmarker och lärt oss att mänsklighetens dagar är räknade om bina dör ut. Biologisk mångfald är inte längre trevligt surr på ängen, den är lika med överlevnad.
Allt är inte svart eller vitt. Det kan mycket väl hända att uppförandet av ett hus eller tillgången på cement övertrumfar skyddet för en art i det enskilda fallet. Det kan också hända att miljöaktivister, som vill skydda allting jämt, krokar arm med andra aktivister som vill stoppa ett bygge eller en aktivitet just där de bor.
Moderaten Lars Hjälmered är arg på den gotländska länsstyrelsen. ”Vi kan inte i ett läge där man vill bygga fler fundament till vindkraftverk, göra investeringar i järnvägar och vägar, lägga något sådant här. Det är helt sanslöst”, ryter han i samma artikel i Aftonbladet. Han kräver att regeringen sätter stopp för planerna.
”Nipsippan är en mycket ovanlig och bildskön blomma som kan förgylla en vårutflykt”, citeras det vidare från länsstyrelsens skrivelse, ett ohöljt försök att förlöjliga naturvärdena och lyfta vikten av cementtillgång. Vad hände med skogarna och våtmarkerna, som är så viktiga för att möta klimatförändringarna?
Man undrar som läsare, och hoppas att myndigheter och domstolar kan göra rätt avvägningar. Under alla omständigheter får det vara slut med att racka ned på minsta kryp och blad. Vi är i många fall mer beroende av varandra än vi kan ana.