Sju år som statsminister på 2000-talet är på många sätt längre än Tage Erlanders 23 år på 1900-talet. Det nya medielandskapet och EU-medlemskapet är två tunga skäl till att jobbet sliter på personen som står längst fram i ledet. Därför är det inte överraskande att Stefan Löfven tackar för sig så nära riksdagsvalet. Han hade helt enkelt inte mer att ge.
Sannolikt ser han också en någorlunda sömlös övergång till Magdalena Andersson som S-ledare i nästa års valrörelse. Finansministern får knappast väljarna att göra vågen av entusiasm men det är heller inte meningen. Hon har skött sitt uppdrag med den noggrannhet som anstår uppdraget, som företrädare som Feldt, Wibble, Persson och Borg lagt fast. Inga utsvävningar, den som spar han har, är gångbart framför allt i kristider som de gånga 1,5 åren. Höstens hårda budgetförhandlingar skulle också påverkas minimalt med Andersson som blivande S-ledare.
Det saknas inte andra kandidater som S-ordförande. Men sådana som Mikael Damberg, Morgan Johansson och Anders Ygeman har alla agerat på området lag och ordning, där även Löfven varit ganska svag liksom hela socialdemokratin. Magdalena Andersson är nästan helt obelastad av gängkriminaliteten och otryggheten. Om man söker alternativ ligger nog i stället Lena Hallengren bäst till, om hon är helt frisk från sin sjukdom.
Det finns en hel del att anmärka på om coronastrategin, men det hade det funnits oavsett socialminister. Hallengren har gjort så gott hon kunnat och är dessutom kvinna, inte oviktigt för en socialdemokrati som sett och ser kvinnliga statsministrar i grannländerna och även har ett starkt behov av att en för alla lägga allt kring Mona Sahlin bakom sig.