Varje år vid den här tiden publicerar LO sin rapport Makteliten. Den är alltid intressant läsning om inkomstskillnader i svenska samhället, motiverade och omotiverade. Eliterna, de högst avlönade inom näringsliv, stat och kommun, jämförs med vanliga löntagare. Kvinnor och män. Hög- och lågutbildade. Vad har hänt med deras inkomster sedan i fjol och över längre tid?
Tyvärr handlar nästan all rapportering om Makteliten om en enda sak, inkomstskillnaden mellan en industriarbetare och en direktör på något av de 50 största börsbolagen. Det är också meningen. I pressmeddelandet för årets undersökning skriver LO att ”Klyftorna fortsätter öka” och ”2018 hade den ekonomiska eliten i Sverige en inkomst motsvarande 61 gånger industriarbetarlönen”.
Medierna hörsammar uppmaningen med rubriker av typen ”Direktörerna drar ifrån” eller ”vd-lön motsvarar 61 arbetarlöner” (Dagens PS). Det sista är helt enkelt falskt, eftersom medianlönen för en vd ligger på 70 000-80 000 kronor, för företag med under 50 anställda betydligt lägre än så.
Det finns andra lika missvisande urval som kan göras ur lönestatistiken. Hur ligger en barnskötare till jämfört med de 50 högst betalda byggnadsarbetarna? Eller en småföretagare? Är det rimligt? Och vad är egentligen syftet med att jämföra smala extremgrupper med stora kollektiv?
Man kan också fråga sig hur LO:s idealår för industriarbetaren ser ut. Var det 1980 (nio arbetarlöner på en toppdirektörs) med galopperande inflation, arbetslöshet och reallönesänkningar? Eller kanske 2008/2009 (sänkning från 50 till 42 arbetarlöner) då varslen steg brant under finanskrisen? Gissningsvis vill inte en enda LO-medlem ha dessa år tillbaka. Känslan av att ligga närmare en toppdirektör när man oroar sig för att det ska gå ihop är minst sagt underordnad.
Allvarligare ändå är att LO-facket bidrar till att elda på den gamla motsättningen mellan ”knegaren” och ”dom på kontoret”. Gamla unkna föreställningar om hederligt arbete kontra trams som policydokument eller intetsägande kurvor på något stormöte med personalen. Konkret produktion mot abstrakt administration. Blåstället mot kavajen, duscha efter jobbet eller före. Allt sådant som ett välfungerande företag måste ha kommit förbi för länge sedan.
Alla anställda på ett företag, chefer och ägare jobbar ju mot samma mål. Alla svenska företag har också någonstans ett gemensamt mål. Att skambelägga de som jobbar allra mest, vare sig det är byggnadsarbetare eller en Spotifygrundare, det är verkligen improduktivt. Men fortsätt för all del gärna att publicera rapporten Makteliten, LO.