Centerledaren Annie Lööf beskriver Tidöavtalet som en ”liberal kraschlandning”. Hon syftar naturligtvis på Sverigedemokraternas stora inflytande över exempelvis migrationspolitiken, men hon gjorde också en jämförelse med Januariavtalet för snart fyra år sedan som hon menar innehöll stora liberala landvinningar.
Vi återkommer till nackdelarna. Den största vinsten för Johan Pehrsons Liberalerna nu, jämfört med för fyra år sedan, är att man sitter i regeringen. Till skillnad från Lööf och Björklund kan han följa upp sina liberala reformer och se till att de verkligen genomförs. Det är ingen vågad gissning att Pehrson får ta hand om utbildningsdepartementet. Från den positionen äger han den viktiga frågan om hur friskolorna ska regleras.
L-ledaren tog också upp aborträtten, som ska utredas om den kan regleras i grundlagen, och kulturpolitiken på fredagens pressträff. Det handlar om att kulturen ska vara fri. Fri från politiska ingrepp från både höger och vänster, får man förmoda. Det är viktigt, liksom att public service skyddas från stora nedskärningar.
Jan Björklund med flera liberaler skulle hävda att de sakpolitiska vinsterna faller platt med tanke på SD:s genomslag i migrations- och kriminalpolitiken. Det kan man säga, men nu finns ändå Liberalerna med i regeringsunderlaget och kan påverka fortsättningen. Visitationszonerna i utsatta områden har exempelvis utformats på ett bättre sätt, med tidsbegränsningar och mer fokus på att hitta vapen och sprängmedel.
Det är och förblir plågsamt att förhandla politik på dessa områden med ett parti av SD:s kaliber. Liberalerna har ändå bestämt sig för att försöka påverka och Johan Pehrson säger att han har en enig riksdagsgrupp bakom sig. Den kraschlandning som Annie Lööf talar om har ännu inte ägt rum i Liberalerna, möjligen kanske snarare i hennes eget parti?