En god vän till mig, en statistiker, brukar säga att det inte spelar så stor roll om ett parti ligger under riksdagsspärren i opinionsmätningarna. När nästa riksdagsval närmar sig och det blir allvar kommer tillräckligt många väljare tillbaka och partiet klarar spärren.
Han brukar exemplifiera med hur de svenska partierna i riksdagen genom åren har blivit fler, inte färre. I Sverige låter vi inte våra partier ramlar ur riksdagen, helt enkelt. Ny demokrati, som kom in 1991 och sedan ramlade ur 1994, och Miljöpartiet, som kom in 1988, åkte ur 1991, men sedan återkom 1994, är undantagen som bekräftar regeln. Men håller regeln nästa riksdagsval?
2022 gjorde Liberalerna med 4,6 procent sitt sämsta riksdagsval någonsin. Under större delen av mandatperioden låg man dock under spärren, vilket visserligen ger stöd till tesen att partier inte åker ur riksdagen.
Då fanns dock ändå mål och mening för liberala väljare att lägga sin röst på partiet: Liberalerna och Johan Pehrson ville ha en ny borgerlig regering, men med tydliga röda linjer mot Sverigedemokraterna. Om man skulle behöva förlita sig på stöd från SD för att bilda regeringen, skulle det ändå finnas principer man inte var beredd att rucka på. Deltagandet i en regering var villkorat.
Detta är numera svårt att urskilja. Var de där röda linjerna går vet ingen längre och det verkar inte spela någon roll. Det är också oklart vad partiet egentligen vill, utöver att ingå i en borgerlig regering. Mer behövs för att motivera väljare att hjälpa partiet över spärren.
Självklart finns där också undantag. På utbildningsdepartementet tuffar statsråden Mats Persson och Lotta Edholm på med klassisk folkpartistisk skol- och utbildningspolitik: skärmarna ska få ge plats för läroböcker och läsandets avgörande roll lyftas.
Men det spelar mindre roll så länge Johan Pehrson agerar som han gör medialt. För vad vill han egentligen? Från den tunga posten som arbetsmarknadsminister levereras förvisso lagförslag, men minst lika ofta svängiga formuleringar utan täckning i faktiska förhållanden. Och den övergripande ideologiska bilden – vad som gör Liberalerna unikt, hur de förmår att driva regeringen i en liberal riktning och hur och i vilka frågor de stoppar Sverigedemokraterna (de röda linjerna – är minst sagt otydlig.
Det är lätt att glömma bort att Pehrson en gång i tiden både var gruppledare för dåvarande Folkpartiet och ordförande i justitieutskottet. Nu ser man allt som oftast bara en pajig villapappa som gillar att grilla korv och uttrycka sig lite slängigt slagkraftigt. Det är som att framgången som grillpappeimagen bidrog till i valrörelsen har varit svår att skaka av sig.
Det påminner mig om ett läsarmejl jag fick i början av min karriär som ledarskribent. Mejlet var lika argsint som mustigt och fantastiskt formulerat. Jag anklagades (bland mycket annat) för att vara en ledarskribenteriets kommissarie Closeau, att ett grundläggande problem med mina texter var att jag, som Bruce Springsteen sjunger i Hungry Heart, ”took a wrong turn and (I) just kept going”.
Johan Pehrson ska för all del inte liknas vid en fiktiv och fumlig fransk polis. Däremot, borde han verkligen inte fortsätta rakt fram, när det är så tydligt att han har svängt fel. Särskilt som det riskerar hans eget partis fortsatta existens.
Om Liberalerna ska trotsa min vän statistikerns självsäkra påstående måste Pehrson lyckas förmedla till väljarna vad hans parti står för, vad de vill genomföra – och hur – och göra sig av med den värsta slängigheten. Ska väljarna komma tillbaka, måste de också ha något att komma tillbaka till.
Återstår att se om Liberalerna hittar tillbaka till sina Glory Days. Under tiden ska jag nog passa på att lyssna på lite Bruce Springsteen.