Sverige är unikt, underströk vänsterledaren Nooshi Dadgostar i veckan. Att ”privata skolbolag tillåts göra obegränsade vinster … är världsunikt”, skrev hon och partikamraten Daniel Riazat på Aftonbladet Debatt (14/2). ”Därför föreslår vi att en folkomröstning äger rum på valdagen den 11 september”.
De säger ingenting om hur omröstningen skulle gå till, om vilken fråga som skulle ställas till folket. Och det vore näst intill omöjligt att formulera en sådan, på ett område som är så komplext som skolan. Socialdemokraterna skulle dock mer än gärna gå till valurnorna med en suddig ”linje 2”, ett ja med vissa förbehåll.
Dadgostars utspel konkurrerar med David Camerons brexitomröstning 2016 som den minst lämpliga frågan att ställa till ett folk. Skälet är internpolitiskt. Vänsterpartiet har i två val i rad drivit ”stoppa vinsterna” utan större framgång, trots att opinionsundersökningar gång på gång visat att runt 80 procent av svenskarna motsätter sig att skattepengar går till företagsvinster.
Skolan är komplex, som sagt, och V vill göra det enkelt. En folkomröstning är ”det bästa sättet att ta reda på hur folket vill att skolan utformas, utan att andra frågor försvårar valet”, skriver man. Inga andra frågor som stör, det låter bra, men öppnar i stället för grova och förenklade argument. Som i brexitdebatten, där ”Bryssel” kunde ges skulden för precis allt som britterna var missnöjda med.
Sverige är verkligen unikt, på många sätt. Boendesegregationen har nått en nivå där bara en handfull elever har svenska som modersmål på vissa skolor i utsatta områden. Trots dubbelt så hög skolpeng per elev är andelen med godkända betyg låg och eleverna flyr till friskolor eller skolor i innerstan. På exempelvis Rinkebyskolan i Stockholm försvann tre av fyra elever under 2010-talet.
Är friskolorna en del av problemet eller en del av lösningen för de sämre skolorna? Vad skulle hända om alla friskolor försvann och närhetsprincipen rådde fullt ut? Vänsterpartiet har bestämt sig sedan länge. S-regeringen gick veckan före ut med en slags medelväg, att låta friskolorna dö sotdöden genom att sänka deras skolpeng.
Med allt detta sagt, var finns verkstaden på den andra sidan, bland friskolornas och valfrihetens ivriga försvarare? Borgerliga politiker har i decennier mest pratat om kvalitet och tillsyn. Först på senare tid har man börjat ifrågasätta själva systemet med skolval, till exempel med L-förslaget om att inte kunna ställa barn i kö redan från födseln.
Det finns ett och annat att ta tag i. Vänstern har helt rätt i att skolan inte är som ”vilken marknad som helst”. Börsnoterade och riskkapitalägda koncerner kan med rätta ifrågasättas. Kvaliteten är viktigast men alldeles strax därpå kommer långsiktigheten. Ett grundkrav på en ny friskola är att den tillför något till eleverna i kommunen, att den drivs med full insyn och inte minst att den finns kvar på sikt.
Friskolesystemet är unikt för Sverige, men andelen privatdrivna skolor är ändå lägre än i många andra länder där plånboken verkligen får styra barnens utbildning. Friskolereformen var ett sätt att försöka komma runt det problemet, att kunna erbjuda valfrihet för alla. Men efter att den infördes 1991 har den i stort sett lämnats åt sitt öde, samtidigt som Sverige (och elevunderlaget) förändrats i rasande takt.
Förlorarna finns i alla samhällsklasser, men allra mest bland dem med sämst förutsättningar. Vänsterns förenklingar öppnar för någon att ta upp den kastade handsken, att kunna erbjuda alla barn en likvärdig utbildning och möjligheten att välja den skola som passar en allra bäst. Valet kan visst bli en folkomröstning om skolan, men inte på det sätt Nooshi Dadgostar tänkt sig.