I februari ska Uppsala universitet hålla en minnesdag om rasbiologiska institutets gärningar, hundra år efter att det instiftades. På Carolina Rediviva finns ett arkiv med över 12 000 bilder av olika “folktyper” för studier och forskning, som är tagna och inskickade av privatpersoner och av rasbiologen Herman Lundborg.
I en insändare i UNT (29/12) kräver företrädare för Amnesty Sapmi att “Äganderätten till bilderna på samer måste överföras till Sametinget”. Universitet, menar de, visar en anmärkningsvärd brist på förståelse över hur samer upplever de “kränkande bilderna”. Akademin borde i stället reflektera över sin egen roll i historien.
Många liknande krav har hörts de senaste åren. Föremål, bilder och texter censureras, repatrieras och “farliga” föremål plockas bort ur samlingar, ofta i postkolonialismens namn, och till stor del på grund av krav från representanter från olika ursprungsbefolkningar eller från tjänstemän inom museerna själva. Professorn i socialantropologi, Christer Lindberg, beskrev i Kvartal (18/12 2016) om den debatt som pågick på Etnografiska museet för ett antal år sedan kring en totempåle som härstammade från Haislafolket i Kanada som hade visats för museibesökare under många år. Krav kom på att den skulle repatrieras till Haislafolket. Det fanns inga juridiska skäl att lämna tillbaka den, men ändå skickades den till Kanada, grävdes ner för att ruttna i jorden, och kommer aldrig att beskådas av någon igen.
Även skribenten Ola Wong har under flera år debatterat politiseringen av museerna, kraven på censur och den normkritik som har tagit över. Östasiatiska museet, med en av världens främsta samlingar av Kinas historia, har bland annat fått i uppdrag att “värna mångfald” och “motverka främlingsfientlighet”. Besökare på museer instrueras i allt högre grad i hur de ska tänka om föremålen, snarare än att förses med fakta för att själva få tänka fritt kring dem.
Men vad händer med vår historia om allt som är obekvämt eller upplevs som kränkande plockas bort? Ska även bilder på judar som mördades under andra världskriget censureras, för att det är känsligt? Och hur hade Amnesty Sapmi reagerat om Uppsala universitet i stället valt att inte visa någon av de bilder som togs på samer i början av 1900-talet, att helt plocka bort den biten ur historien?
Vetenskapen måste hållas fri. Vår historia ska inte förskönas eller censureras. De påtryckningar som utförs kring vår historia vittnar om ett kunskapsförakt. Självklart ska Uppsalas rasbiologiska historia visas och kunna studeras på Carolina Rediviva. Desto viktigare då detta utgör en mörk del av historien.