Lärde vi oss något av metoo-hösten 2017? Metoo-rörelsens syfte var att komma åt ett strukturellt problem: att sexuella övergrepp och trakasserier är ett samhällsproblem. Vill man åtgärda strukturella problem är lösningen inte att ställa enskilda till svars. Ändå var det vad som hände. Fokus hamnade på de män som pekades ut, och i metoos kölvatten har flera kvinnor dömts för förtal.
Men att anmäla någon för våldtäkt är inte ett brott och kan inte i sig leda till förtal. Det är heller inte förtal att dela med sig av sina upplevelser. Det som lett till förtalsdomar är i stället att sprida namnet på den som pekats ut, ofta utan att personen dömts för brott, på sociala medier. “Kvinnor har vittnat om att de inte vågar anmäla övergrepp längre, då de tror att mannen kan anmäla dem för förtal”, beskriver Paula Dahlberg problemet i tidningen Arbetet (17/3). Det har lett till en oroväckande utveckling i vissa feministiska kretsar, där förtalslagen har kommit att kallas “patriarkatets munkavle”.
Denna utveckling riskerar att göra ett redan stort problem större: att benägenheten att polisanmäla sexuella övergrepp är låg.
Samma samhällsproblem späddes på av de senaste veckornas händelser kring den tidigare justitiekanslern Göran Lambertz. En kvinna polisanmälde honom för våldtäkt. Förundersökningen lades ner och han friades från misstanke.
Men både in och efter att förundersökningen lades ner misstänkliggjordes den målsägande av både Lambertz och hans försvarare Ola Salomonsson. Salomonsson påpekade att målsäganden tidigare anmält tre män för våldtäkt och själv åtalats för förtal av en av dem i samband med metoo och att “det ger skäl att tänka efter lite” (Aftonbladet 16/3).
Det verkar kanske osannolikt att en person skulle ha oturen att utsättas för flera övergrepp. En sådan tolkning gör kulturskribenten Åsa Linderborg: “Det här är alltså en kvinna som påstår sig vara utsatt för tre våldtäkter på kort tid. Sådant kan i och för sig hända” (Aftonbladet 23/3).
Linderborgs instinktiva reaktion är måhända lätt att förstå, men felaktig och skadlig. Personer som tidigare har utsatts för sexuella övergrepp löper större risk att utsättas igen. Det finns flera skäl till det. Ett är det faktum att en våldtäkt är ett brott som kränker ens personliga gränser, vilket gör det svårare att veta hur och när man ska markera var gränsen går (Brå 2019).
Målsägandebiträdet Clea Sangborn sade efter pressträffen att Göran Lambertz "förtalar min klient och tar all hennes värdighet från henne" (UNT 24/3). “Jag hade en känsla av att mitt liv skulle förstöras och det har det”, berättade kvinnan i en intervju med Aftonbladet, och hoten mot henne har bedömts vara så allvarliga att hon fått skyddat boende.
Bilden av att en våldtäktsanmälan i sig kan leda till förtal stämmer inte och minskar anmälningsbenägenheten för en typ av brott som redan har en oroväckande låg anmälningsgrad. Därför är det också ett problem om de som polisanmäler våldtäkt misstänkliggörs offentligt enbart därför att de gjort en anmälan.O m man riskerar att få sitt liv lagt i spillror blir man sannolikt mindre anmälningsbenägen.
Lärde vi oss något av metoo? Kanske. Men kanske lärde vi oss fel saker. Kanske är det som nu sker en backlash mot slagord som “Lita på kvinnors berättelser”, eftersom det skapade ett osunt fokus på huruvida en kvinna är trovärdig som person eller ej.
Lärdomen borde inte varit att man alltid ska lita på kvinnor. Människor, dit kvinnor som bekant hör, är ett släkte som ibland far med osanning.
Lärdomen borde ha varit att det inte ligger på den person som anmäler ett brott att i förväg avgöra om en händelse är ett brott eller inte. Det gäller samtliga brott, även sexuella övergrepp. Invånarna har rätt att vända sig till rättsväsendet för att få sin sak prövad. Det är sedan rättsväsendet som har i uppgift att undersöka saken. Man bör inte misstänkliggöras för att man nyttjar sin rätt.