Det skulle kunna handla om precis vilken skola som helst i Sverige. Efter några decennier tillfrågas eleverna om sin skoltid. En minoritet anser att det var den värsta tiden i deras liv, en annan minoritet att det var den bästa. De allra flesta svarar nog att ”det var bra i skolan”, i betydelsen helt okej. Men vid närmare eftertanke, om de påminns om vissa särskilda händelser eller elever, inser de nog att det fanns strukturer som inte var bra, som till och med kunde vara mycket skadliga.
Det kunde vara vilken skola som helst men nu är det Solviksskolan i Järna, Södertälje, som satts under lupp i dokumentären De utvalda barnen av Jasper Lake (tre delar, SVT Play). Och det är uppenbart att väldigt mycket gått fel på Solviksskolan under 1980- och 90-talen. Inte så få elever har utsatts för regelrätta psykiska eller fysiska övergrepp under hela sin skoltid. Men till hur stor del kan man skylla Waldorfpedagogiken för dessa barns lidande?
Det tycks som om Solviksskolan varit en olycklig kombination av en stark ledare, Pär Ahlbom, och en vantolkning av nämnda pedagogik. Han har gått till antroposofins grundare Rudolf Steiners skrifter från tidigt 1900-tal och sedan beslutat kasta hela den svenska skolan på soptippen. Läsa, skriva, räkna, samhällskunskap och geografi. Inget av detta har man någon som helst användning för före 25 års ålder. ”Det är bara skit”, som Ahlbom uttrycker det.
I stället har Solvikseleverna kastats in i en nio år lång teaterföreställning med en rollfördelning som i romanen Flugornas herre, det vill säga att den starke överlever. Rollerna är givna utifrån barnens personlighetstyper, fyra till antalet. Den som springer fortast, klättrar högst och misshandlar sina kamrater kan hejas på av läraren som också bidrar till nedtryckningen av de svaga. Det är bisarrt, och det är mycket genom öppenheten och ångern hos skurkarna i dramat som sanningen kommit fram. ”Jag skapade ett rike, snudd på en sekt”, sade Pär Ahlbom till SVT när han sett hela dokumentären och elevernas berättelser.
Snudd på lika bisarrt är att Solviksskolan genom åren undgått kritik och stängning från statliga och kommunala myndigheter genom att ”leka skola med pennor och böcker” när det var inspektion. Detta trots larmsignaler från föräldrar, avhoppade lärare och till och med en rättegång för en misshandel av en elev från en lärare. Och trots att skolan periodvis uteslutits från Waldorfgemenskapen.
Det finns 40 Waldorfskolor i Sverige. Många minns nu sin flummiga skoltid med lek, tyger och konst. Vilket kanske säger något i sig – att så pass många har en medieplattform och således inte är helt illiterata.
Andra minns kanske någon annan pedagogik som satt sina spår. Eller bara sin tid i 1970-talets statliga svenska skola, apropå flummigt. Där fanns förvisso en del vänsterinfluenser, speciellt från yngre lärare. Det var elevdemokrati, brist på läxor och prov samt en och annan lektion där man valde att kasta frisbee eftersom vädret var fint. Men det var ändå på marginalen, de flesta äldre lärare valde att göra som de alltid hade gjort.
Poängen är att barn klarar influenser av tidsandan, eller att skolan inspirerats av en viss pedagogik. I grunden är det fantastiskt med fri lek, skapande, konst och musik. I de flesta skolor för ju estetiska ämnen en tynande tillvaro. Utan att veta exakt tror jag att många Waldorfskolor inspireras av sin pedagogik men ändå lyckas ge sina elever en utbildning så att de klarar sig i livet.
Inspiration är av godo, det är när det går över styr som det blir problem. Och då spelar det mindre roll vilken sorts skola man från början tänkt sig att skapa.