“Syftet må vara gott, ingen vill att personer ska vara häktade onödigt länge, men om förslaget blir verklighet kommer det att allvarligt försämra möjligheten att utreda brott”, skriver Johan Forssell och Ellen Juntti (båda M) i en debattartikel (GP 4/3). När allt fler oroas över ökad brottslighet är det lätt att vara oförstående inför det faktum att det nu ligger ett förslag hos riksdagens justitieutskott om att införa maxgräns för häktningstider för brottsmisstänkta, både de över och under 18 år.
Det kan lätt uppfattas som fel prioritering.
Det är det dock inte. I snart tre decennier har Sverige återkommande fått kritik för sina långa häktningstider för både barn och vuxna. Kritiken har riktats mot det faktum att det inte finns någon övre gräns för hur länge någon kan sitta häktad. Kritiken gäller också överanvändning av isolering vid häktning och bristen på alternativ till häktning av misstänkta.
Varje år häktas runt 10 000 människor i landet. Drygt två tredjedelar av de häktade har restriktioner som innebär att de isoleras från antingen omvärlden, andra häktade eller både och. Av de barn som häktas sitter en överväldigande majoritet, 81 procent, med någon typ av restriktioner, vilket oftast betyder isolering. Detta har långsiktigt negativa effekter på människors psykiska hälsa. FN:s kommitté för barns rättigheter har uppmanat Sverige att omgående bryta isoleringen för alla barn och lagstifta om förbud mot isolering av barn (Brå 2017).
Ändå sker häktning förstås av goda skäl. Det vanligaste är att det finns en så kallad kollusionsfara, alltså en risk att den häktade annars kommer att försvåra utredningen. Andra vanliga skäl är risk för att den misstänkte begår brott eller flyr om hen inte häktas.
Och skälet till att häktningstiderna är långa beror på att brottsutredningarna tar lång tid, vilket givetvis måste åtgärdas. Nio åklagare och poliser skrev på DN debatt (16/3) att man i stället för att införa tidsgräns för hur länge unga kan häktas, bör tillföra resurser till Nationellt forensiskt center och på andra sätt effektivisera brottsutredningarna. Det är bra. Men man kommer inte ifrån det faktum att häktning innebär att en person som i lagens mening är oskyldig frihetsberövas. Att man effektiviserar utredningarna står inte i motsättning mot att man även inför en övre gräns för hur länge brottsmisstänkta ska kunna sitta frihetsberövade utan dom.
Sveriges långa häktningstider och omfattande användning av isolering har upprepade gånger fått kritik från Europarådet, FN:s tortyrkommitté och svenska myndigheter. Det måste kunna ses som ett problem i sig självt. Även om Sverige har problem med brottslighet, innebär det inte automatiskt att Sverige har problem med för korta häktningstider. Fortfarande gäller det motsatta.