Lämna sandlådenivån i cannabisdebatten

Det är dags för även Sverige att tänka om och tänka nytt.

Ledarkrönika 16 oktober 2022 06:14
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.

En av få gånger som jag känt obehag i debattsammanhang var när jag argumenterade för avkriminalisering av cannabisbruk. Statliga Mobilisering mot narkotika hade bjudit in till debatt en solig sommardag i Almedalen på Gotland, för nu femton år sedan. Då var jag en ung ledarskribent från Expressen. I debatten upprördes min meddebattör över att kvällstidningens ledarsida alls kunde avvika från vad ”folk” och ”andra tidningar” ansåg. 

En av arrangörerna sade rakt ut att jag inte borde ha bjudits in. Publiken var högljudd. När debatten var slut blev jag omringad och utskälld (Expressen, 17/7, 2007). Det antyddes att jag knarkade.

 

Jag kommer att tänka på den lustiga händelsen när jag läser "Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket" (Volante), av journalisten Johan Wicklén. I boken, där cannabis står i fokus, ger han en historisk bakgrund till den svenska narkotikapolitiken och debatten om den. Eller snarare den uteblivna debatten om den. 

För vem var inte för kriget mot knarket, för visionen om ett narkotikafritt samhälle? En holländsk kriminolog som Wicklén intervjuar uttrycker, efter att ha besökt oss på 1990-talet, att vi hade en "tankepolis" i landet. Alla verkade så överens. Riksförbundet ett narkotikafritt samhälle gjorde succé som opinionsbildande aktör. De få forskare som uttryckte kritik stämplades som "drogliberaler".  

 

Från höger till vänster rådde länge enighet: det var osvenskt att knarka och alla som använde narkotika var missbrukare. Det sades att missbrukarna bar på en ”social smitta”. Medierna, politikerna och polisen som myndighet hakade på. "Alla" verkade tycka att kontrollen över den enskilda brukaren och missbrukaren behövde öka. Med straffskärpningen 1993 blev maxstraffet för eget bruk av narkotika sex månaders fängelse. 

Så hur bra gick det? När EU:s narkotikabyrå för två år sedan släppte en rapport visade det sig att Sverige hade högst narkotikadödlighet i unionen (SR, 2/10 2020). Redan mellan 1990 och 2000 dubblerades de drogrelaterade dödsfallen.

I stället för att diskutera hur dödligheten kan minska har den politiska debatten till stor del handlat om att skicka signaler. Men vad händer när yngre generationer, vanligtvis uppmuntrade till källkritik och kritiskt tänkande, har en mer liberal inställning till cannabis? 

Trots massiva polisiära insatser, förbud och kampanjer som ”knark är bajs!” är det Sveriges och världens mest använda drog. 

 

Nyligen sade USA:s president Joe Biden att han skulle benåda alla amerikaner som dömts för eget cannabisinnehav och se över den federala lagstiftningen. Redan för tio år sedan legaliserade amerikanska delstater som Colorado och Washington, fler delstater har följt efter, även i Kanada är drogen laglig att använda. I Tyskland vill den nya koalitionsregeringen legalisera cannabis. Fler europeiska länder ser ut att gå samma väg, även i våra grannländer pågår debatten.

Johan Wickléns både modiga och välskrivna bok kunde inte komma mer lägligt. Lagar och politik borde utgå ifrån hur man på bästa sätt minskar lidande, missbruk och död. En strävan efter ett "narkotikaskadefritt" samhälle, som en intervjuad socialdemokrat klokt uttrycker det i Wickléns bok. Att jaga cannabisbrukare som inte behöver hjälp, eller hota desperata människor som försöker lindra kronisk smärta med fängelse, borde vi sedan länge slutat med. 


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa