Ridsporten är Sveriges tredje största ungdomsidrott och den åttonde mest utövade sporten i Sverige med en halv miljon aktiva. Det är också en av de största idrotterna bland personer med funktionsnedsättning. Att människor tillbringar tid med hästar har visat sig ge goda effekter på flera sätt. Barn och unga tränas i ansvarstagande och empati. Funktionsnedsatta och personer som drabbats av utmattningssyndrom stärker enligt forskning både den fysiska och den psykosociala hälsan när ridning (Equine assisted therapy) används som behandlingsmetod.

Att Sverige efter Island är Europas mest hästtäta land bör därför inte överraska någon. Men trots allt positivt hästnäringen bidrar med är samhällets relation till densamma komplicerad. Å ena sidan förstår kommunerna hur viktiga ridskolorna är - framförallt för flickor och kvinnor. I höstas satsade till exempel Uppsala kommun en miljon kronor för att Upplands ridsportförbund skulle kunna anställa fritidsledare vid fem ridskolor. Detta som ett led i att skapa mer jämställdhet då fritidsgårdarna domineras av killar.

Samtidigt lever hästnäringen farligt och hotas ständigt av förtätning och alltmer rigida regelverk. Ska ridning även i fortsättningen vara en sport även för dem som inte har tillgång till bil eller har råd att köpa en egen häst, måste de storstadsnära anläggningarna där ridskolorna håller till ges rimliga förutsättningar. De måste få behålla tillräckligt med betesmark och inte skäras av från skogsområden. Och de får inte utsättas för lagstiftning som riskerar att omöjliggöra deras existens. Den risken finns nu.

I en aktuell statlig utredning med namnet ”Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet ingen övergödning” pekas hästhagar ut som ett miljöproblem i och med att fosfor från bajset läcker ut i vattendrag. I listan på förslag till åtgärder finns bland annat att mark inte skall användas som hästhagar längre än i tio år och en begränsning av antalet hästar per hage. Något som om det skulle bli verklighet helt skulle slå undan benen för ridskolorna. Än så länge är en lagstiftning långt borta. Förhoppningsvis slipper vi en sådan helt och hållet. I stället bör man arbeta med frivillighet och stöd. Lurbo ridklubb har till exempel sökt och fått medel av Vattenmyndigheten för att förbättra marken i hagarna och göra det enklare att mocka. Det visar att det går att både värna miljön och en verksamhet som är oerhört viktig för många människor – särskilt unga tjejer. De bör politikerna ta fasta på.