Att hänvisa till Lagrådets yttranden är ett bra sätt att visa att man är en principfast och noggrann politiker av klassiskt snitt. Någon som förstår att ens politiska motståndare har goda intentioner med sina förslag, men att rättssäkerheten och förutsebarheten i lagstiftningen alltid måste komma i första hand. Någon som är den vuxne i rummet. I alla fall ibland.
I Sverige har vi ingen konstitutionsdomstol. I stället ska Lagrådet, som består av justitieråd från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, granska lagförslaget innan de behandlas i riksdagen. Sedan avger de ett yttrande där de bland annat kommenterar hur väl förslaget lirar ihop med våra grundlagar, hur väl det lever upp till kraven på rättssäkerhet och om de bedömer att lagen kommer uppfylla sitt syfte. Om förslaget röstas igenom blir det sedan upp till de enskilda domstolarna att tolka och tillämpa lagen.
Lagrådets yttranden brukar väga tungt, särskilt hos politiker och opinionsbildare som vill uppfattas som seriösa och allvarsamma, men när det krockar med den egna agendan är det ibland lite si och så med den principfastheten.
De senaste åren har exempelvis barnkonventionen gjorts till svensk lag, samtyckeslagstiftning införts och gymnasielagen klubbats trots att Lagrådet avstyrkt förslagen. I just de fallen tyckte regeringen med den stränge justitieministern Morgan Johansson (S) i spetsen att man skulle köra på ändå, att ändamålen helgade medlen. Motståndarna protesterade högljutt, pratade om rättsstatens principer och att man inte kan negligera kritik från en så viktig remissinstans.
De flesta av dessa kritiker hade däremot inget att invända mot hur vi stängde gränserna 2015, trots häftig kritik från samma lagråd. Inte heller protesterade de, såvitt jag vet, när Attefallshus-reformen genomfördes trots att Lagrådet påpekat att den stred mot både Europakonventionen och Regeringsformen. På motsvarande sätt var det många av dem som tyckte att gränsstängningen 2015 var grundlagsvidrig som sedan inte hade några synpunkter på att barnkonventionen blev svensk lag eller på att samtyckeslagen infördes. Även där verkade ändamålet vara viktigare än medlen.
Tidigare i somras kom Lagrådets svar på lagförslaget som ska stärka tvångsvårdade barns rättigheter, en fråga som uppmärksammats efter DN:s granskning av fallet med den flicka som kallats ”Lilla hjärtat”. I svaret uppmärksammades att förslaget hade flera brister, att det var svårt att bedöma konsekvenserna av ändringen och att förslaget inte borde läggas fram till riksdagen innan det fått beredas mer. Socialutskottets ordförande svarade att de nog kommer lägga fram förslaget ändå. Plötsligt verkar alla överens om att Lagrådet ska köras över.
Det är synd att synen på Lagrådet varierar så mycket beroende på om man råkar hålla med dem för stunden eller inte. Att de i ena stunden får vara ett slagträ att dänga i huvudet på politiska motståndare för att i nästa stund ignoreras. Lite oftare borde vi lyssna på innehållet i vad de faktiskt säger i stället.
Det mest genanta exemplet på hur det kan gå när politiker väljer att inte lyssna inträffade 2014 när regeringen försökte skärpa straffet för mord, genom att lägga ett lagförslag som skulle göra livstids fängelse till standardpåföljd, men misslyckades. Lagrådet påpekade att den nya lagtexten var för dåligt formulerad och inte skulle innebära någon förändring i sak. Riksdagen struntade i det och röstade igenom förslaget ändå. När frågan två år senare testades i HD gav de, föga förvånande, Lagrådet rätt. Deras slutsats var helt enkelt att regeringens lagändring överhuvudtaget inte förändrade rättsläget - trots regeringens vilja att tuffa till sig förblev den "vanliga" påföljden vid mord ett tidsbestämt straff. Så kan det gå.