Kvinnor ses fortfarande inte som kapabla att fatta beslut över sina egna kroppar. Den kvinna som har järnpanna och kan argumentera för sin sak kan ibland få som hon vill. Men alla kvinnor har inte de förmågorna.
Hur kan vi år efter år få larm och vittnesmål om brister i förlossningsvården utan att situationen förbättras? Sanningen är – tyvärr – att det beror på att kvinnors vård, kroppar och viljor inte tas på allvar.
Uppsalabon "Rakel", 43 år, är en av många kvinnor som valt bort att skaffa fler barn på grund av sin traumatiska förlossning. I en intervju med UNT (14/12) säger hon något mycket omskakande:
”Jag tror att kvinnor i dag är mer vana vid att bli behandlade som människor och därför kanske inte återvänder till en förlossningsvård som inte behandlar en så.”
Med all rätt.
I Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) förstärkta tillsyn av mödrahälsovården och förlossningsvården rörde 69 IVO-anmälningar kvinnosjukvården i Region Uppsala, varav 46 gällde brister i förlossningsvården (P4 Uppland 17/12). Det lär finnas ett mörkertal.
Boven är framför allt brist på tid och personal. Ibland finns det bara en barnmorska, när det ska vara två. Men det är inte bara för få händer i vården som är problemet.
Födande kvinnor utsätts för allvarliga vårdfel. I klarspråk kan det handla om kvinnor som blir felsydda i underlivet efter en bristning – fel som kan påverka vardagen och leda till livslångt lidande för kvinnan. Därefter tas inte hennes besvär på allvar.
Jag har själv bevittnat hur en vän fått kriga sig till en rekonstruktiv operation på Ackis för att åtgärda sin förlossningsskada och otillräckliga lagning. Den ägde rum ett och ett halvt år efter förlossningen. Hon hade sin bestämda personlighet, och förmåga att argumentera för sin sak, att tacka.
Alla kvinnor har inte de resurserna.
Uppsalabon "Rakel", 43 år, är en av många kvinnor som valt bort att skaffa fler barn på grund av sin traumatiska förlossning. ”Jag tror att kvinnor i dag är mer vana vid att bli behandlade som människor och därför kanske inte återvänder till en förlossningsvård som inte behandlar en så.”
Trots vårdens brister dubbelbestraffas de kvinnor som trots allt vågar bli gravida.
Var femte kvinna i Sverige har förlossningsrädsla. På goda grunder, sett till den höga risken för förlossningsskador och att behöva uppleva ett trauma.
Den som lider av förlossningsrädsla har dock inte rätt att välja kejsarsnitt (UNT 12/10). I dag avgörs kvinnans möjlighet till snitt av hennes argumentationsförmåga (UNT 12/10).
År 2024 tycker vi alltså fortfarande inte att kvinnor är kapabla eller har rätt att bestämma över sin egen kropp.
Detta trots att både vaginal förlossning och kejsarsnitt omfattar flera risker för både mamman och barnet. Riskerna för mamman är olika för de olika förlossningssätten, men riskerna för barnet är större vid vaginala förlossningar än vid planerade kejsarsnitt.
Den som lider av förlossningsrädsla har inte rätt att välja kejsarsnitt. Huvudregeln borde vara att varje kvinna, efter samtal med sin läkare, har sista ordet om hur hon vill föda barn.
Ämnet är också – som alltid med kvinnovård – kraftigt underbeforskat. I Socialstyrelsens riktlinjer klumpas till exempel risker vid akuta och planerade kejsarsnitt ihop i statistiken, trots att de akuta av naturliga skäl medför fler komplikationer.
Huvudregeln borde vara att varje kvinna, efter samtal med sin läkare, har sista ordet om hur hon vill föda barn.
Möjligheten att välja sin förlossning är desto viktigare, när regionen och vården fortsätter att svika födande kvinnor och ge dem fysiska och psykiska trauman som de bär med sig hela livet.
I en intervju med UNT (12/10) berättade Uppsalabon Jasmine om hennes upplevelse av processen att få snitt, som var så påfrestande att hon sjukskrevs. I vecka 35 beviljades hon äntligen snitt för att hon "var så påläst och bestämd". Vad händer de kvinnor som inte är det?
Ett vanligt argument mot rätten att välja kejsarsnitt är att de kostar mer, och det är sant. Jämförelserna utgår dock från en komplikationsfri vaginal förlossning, tar inte in kostnader för eftervård av förlossningsskador samt lägger samman urakuta, akuta och planerade kejsarsnitt. (Ur-)akuta snitt är dyrare – och en konsekvens av komplikationer vid en vaginal förlossning.
Allt kokar till syvende och sist ner till prioriteringar.
En sak är säker.
Hade män fött barn hade resurserna flödat till förlossningsvården, bristerna åtgärdats för länge sedan – och männens självbestämmande över den egna kroppen respekterats.
Kvinnor förväntas i stället acceptera trauman, skador och vanmakt som en del av att föda barn.