I jämställda Sverige dödas varje år i genomsnitt 16 kvinnor av en man som de har, eller har haft, en relation med. Bara under fjolåret anmäldes 8500 fall av relationsmisshandel.
I boken "I händelse av min död" (Natur & kultur, 2019) berättar journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edholm om hur de under en tioårsperiod granskade varje fall där kvinnor dödats av en nuvarande eller tidigare partner. Bokomslaget pryds av små fotografier av dessa kvinnor. Många av dem ler på bilderna. Såväl förövarna som offren har haft allt från vanliga son-namn till utländska namn. En del har varit kära i misshandlaren, andra har ingått i arrangerade äktenskap. Ofta har barn funnits med i bilden, även på plats när mamma mördats.
I boken får man följa intervjuer med kvinnornas barn, andra anhöriga, bekanta, polisutredare och andra tjänstemän - och de fängslade mördarna.
Efter att kvinnorna mördats har det förvånansvärt ofta visat sig finnas fotografier, ljudinspelningar, anteckningar, journaler och polisprotokoll som avslöjar misshandeln och hoten. "I händelse av min död", som en av de mördade kvinnorna hade antecknat två dagar innan julafton 2013 och som sköts ihjäl av sin före detta man.
"De dödade kvinnorna har varit mer våldsutsatta och mer hjälpsökande än vad som går att läsa i sig till i domarna", konstaterar Weigl och Edholm. Flera av kvinnorna hade uttryckt att de är övertygade om att de kommer att mördas. I vartannat fall har varningssignaler funnits, skriver duon. Både kvinnor och män har varit hjälpsökande, barn har slagit larm i förskola och skola.
Brotten mot kvinnorna är påfallande ofta besinningslösa och gränslösa. Våld i nära relationer finns i alla miljöer och samhällsklasser, men männen som dödar är "nästan alltid avvikande, psykiskt sjuka eller socialt belastade" skriver författarna. Det hindrar inte somliga av dem från att utåt framstå som charmiga, sociala och bra fäder. Förvånansvärt många av männen som satt inne för morden skyllde ifrån sig eller förminskade sina brott.
Många som inte har varit i närheten av kvinnomisshandlare kan fråga "varför lämnar hon bara inte honom?". Då behöver man vara medveten om att många kvinnor har mördats när de var på väg eller hade lämnat en relation. Det handlar alltså inte om att bara ha "tillräcklig vilja", det kan också vara av befogad rädsla en kvinna inte vågar bryta sig loss. Kvinnorna som mördas är allt annat är korkade.
I "I händelse av min död" nämns också att misstänkta mord och dråp ofta har fått tidningsrubriker med ord som "lägenhetsbråk" och "familjetragedi". Morden har ofta beskrivs som "privata tragedier".
Språket avslöjar ett förminskande av brottens allvar. Ser man inte hur utsatta dessa kvinnor är?
Weigl och Edholm riktar kritik mot en "utbredd passivitet", och en rädsla för att göra fel, hos socialtjänsten. Om misstag inte tas på allvar är risken att systemfel kvarstår. Även poliser, åklagare och andra som gjort misstag nämns i boken. Kritiken är befogad.
Olga Persson, generalsekreterare för Unizon som samlar över 140 kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter, menar att vi i princip har "straffrihet för mäns våld mot kvinnor" (SVT Agenda, 9/2). En interngranskning av polis- och åklagarmyndigheten som släpptes förra året visade på brister i utredningar av kvinnomisshandel. Få tidiga förhör filmas och skador dokumenteras sällan. Frågan prioriteras helt enkelt inte tillräckligt högt.
Det är kvinnors liv som därmed inte prioriteras tillräckligt högt.