Idrottens överlevnad kan hänga på könsfrågan

Inte ens de mest dopade kvinnorna kan tävla mot männen.

Julien Alfred, Saint Lucia, vann 100-metersguldet i Paris och är därmed världens snabbaste kvinna.

Julien Alfred, Saint Lucia, vann 100-metersguldet i Paris och är därmed världens snabbaste kvinna.

Foto: Petr David Josek

Ledarkrönika2024-08-12 06:45
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter två veckor slocknade den olympiska elden i Paris. Spelen är som alltid ett välkommet avbrott för en orättvis värld där alla föds med olika förutsättningar, där stora länder ger sig på mindre och där terrorgrupper inte tvekar att ge sig på kvinnor och barn.

Idrotten kämpar för att vara den rättvisa arenan där de mest förtjänta belönas med medaljer. Kvinna mot kvinna, man mot man. Jämnstora boxare, brottare och tyngdlyftare får göra upp. Dopningspreparat är förbjudna och ett avslöjande leder till evig skam, fråga bara kanadensaren Ben Johnsson som diskades i OS 1988. OS ska vara rent spel och lika villkor. Men så var det det här med kön.

Könsfrågan har förföljt toppidrotten i decennier och det lär fortsätta så. Den har innehållit förnedrande könsbesiktningar av atleter som löparen Caster Semenya. Ett annat inslag är lika förnedrande och orättvisa hormonbehandlingar. Problemet är att alla är olika konstruerade på hormonnivå, att kön har en flytande gräns. Den algeriska boxaren Imane Khelif (starkt ifrågasatt under OS) kan ha större mängder testosteron, hon kan till och med ha manliga könshormon utan att för den skull vara en man, enligt professor Anna Nordenström (DN 7/8).

Om idrotten ska fortsätta vara intressant måste den vara rättvis. Statusen bygger på alla tittares och utövares drömmar, att en dag ska jag stå där överst på pallen. Därav de hårda tagen mot dopning. Under de dopade 1970- och 80-talen var den drömmen ouppnåelig för de flesta unga, särskilt för tjejer. Många av de kvinnliga världsrekorden i löpning, hopp och kast står sig än i dag, trots utvecklingen av träningsmetoder och redskap.

Ouppnåeliga eller inte, de kvinnliga friidrottsrekorden krossas varje dag av 16-åriga killar runt om i världen. Det finns med andra ord ingen egenskap, naturlig och eller konstgjord, som kan påverka en kvinnas prestationer så mycket som att bli som en man. Därför måste hormonfrågan lösas en gång för alla. Men det kommer knappast att bli lätt.

Donald Trump har kommit med många halvlöften inför höstens val, men på en punkt har han varit tydlig. Om han blir president kommer ”män att hållas borta från kvinnlig idrott”, skrev han på Truth Social 1/8, vilket sedan upprepats på kampanjmöten. ”En vinnarfråga”, konstaterade den demokratiskt lagde tv-komikern Bill Maher uppgivet.

Varför är det så? Jo, i USA vill inte den knäppaste lösningen av alla på könsfrågan dö ut, nämligen den att låta män och kvinnor tävla tillsammans. Ett av ursprungen kan vara den gamla tennisstjärnan och Borgrivalen John McEnroe, som 2017 sade att suveränen Serena Williams avgjort var den bästa kvinnliga spelaren genom tiderna. För detta uttalande fick han löpa gatlopp.

I nationell morgon-tv fick han chansen att backa. ”Varför säger du inte helt enkelt den bästa tennisspelaren”, undrade programledaren. Möjligen var hon okunnig i tennis, men säkerligen högutbildad och lika säkert företrädande en bred ståndpunkt i den amerikanska opinionen. McEnroe valde att stå på sig, det vill säga fortsätta ”göra bort sig”, och slog fast att Williams skulle rankas som nummer 700 bland männen (vilket Williams själv senare tyckte var en rimlig uppskattning).

Blir det ”hormonklasser” inom toppidrotten eller finns det bättre lösningar? Fortsatta övergrepp med tester av tävlande kvinnor och anklagelser om olika grad av manhaftighet är i alla fall inget alternativ, inte heller att krossa unga kvinnors drömmar på grund av orättvisa förutsättningar. Elden för sommar-OS tänds nästa gång i Los Angeles 2028. Förhoppningsvis gör inte grenen 100 meter människor debut.