Antalet konkurser i Sverige var i fjol det högsta sedan 1996. Totalt 10 762 drömmar gick slutligen i kras efter att ha överlevt en pandemi följd av en inflationskris. Omkring 27 000 anställda fick söka nytt jobb (Tillväxtanalys 13/1). De största krisbranscherna är handeln, med byggsektorn som tvåa.
Var femte handelsföretag har haft likviditetsbrist det senaste året, enligt en undersökning av Företagarna. I Uppsala fick till exempel Teknikmagasinet och The Body Shop tacka för sig under 2024.
När Sverige stängde 2020-2021 fick företagen stöd för att kunna permittera anställda samt möjlighet att skjuta upp betalningen av skatt och arbetsgivaravgifter. Det här har lett till inneboende skulder i många småföretag som skulle ha börjat betalas av för flera år sedan. Men för många har det inte gått. Det saknas helt enkelt ett plus i kassan när dagen eller månaden är slut. Likviditetsproblem, alltså.
I företagsvärlden finns de korta och de långa linjerna. De korta kriserna kan man övervintra, genom att tillfälligt dra ned på kostnader och kanske använda en del av sitt kapital. De mellanlånga konjunktursvängningarna är också hanterbara för branscher som är vana vid det, som byggföretag. Men om det mänskliga beteendet väl förändrats, då finns det ingen väg tillbaka.
Den digitala eran började på 1990-talet, sammanfallande med den förra starka uppgången av konkurser i Sverige. Vissa misslyckanden var mer spektakulära än andra, när företag inte hängde med i sin tid. Exempelvis Kodaks blindhet inför genombrottet för digitalkameran. När Nokia lämnade över 14 års världsherravälde över mobiltelefonförsäljningen till Apple gjordes till och med listor över uttalanden från den finske jätten. Min favorit: ”Shift happens”.
Skiften kan komma hastigt, som när världen för fem år sedan gick in i lockdown. Konkurserna kommer smygande sedan när normalläge inträtt igen, när ingenting ändå är normalt eftersom beteenden har förändrats. Ingenstans blir skiftet så tydligt, och marknadsekonomin så krass, som inom handeln.
Var och en kan notera att man plötsligt är själv i den stora butiken ute i handelsområdet. Analysen till varför kommer blixtsnabbt. Det var ju under pandemin man började köpa hem de här sakerna på nätet. Eller så har varorna i sig blivit inaktuella. Alla som saknar stora leksaksbutiker eller en stadsbild med mindre klädhandlare hade kunnat göra något för att bevara detta: Gått dit och handlat. Så krasst är det.
Det är inte synd om stora leksakskedjor som i god tid kunde ställa om till tv-spel och digitala produkter. Kanske var de för sent ute (som Kodak och Nokia) och kanske misslyckades de i den hårda konkurrensen? Men det kommer nya växande företag som ger oss det vi vill ha. Varje stort skifte innebär enorma möjligheter, och så småningom nya misslyckanden och konkurser.
Offren är de många mindre företag, kanske familjeägda, som inte haft något annat val än att plöja på i samma spår. De väljer att försöka ändå, trots att de sedan länge vet vart man är på väg då kunderna slutat strömma till.
Byggbranschen är speciell. Det är en samhällsviktig sektor då bostäder och infrastruktur måste byggas och man sysselsätter också många andra företag, som leverantörer. Det kan behövas politiska åtgärder när det slår tvärstopp, kanske i form av subventioner för bostäder eller tidigarelagda investeringar.
I övrigt finns det ingen anledning att beklaga den reningsprocess som konkurser också är, som att ympa ett träd på mindre livskraftiga grenar. Den som beklagar sig ändå kan som sagt gå tillbaka till sin gamla butik, börja leva och konsumera som förr.