Om några veckor höjer Riksbanken styrräntan för sista gången, till 4,25 procent. Det är åtminstone vad många bedömare tror. Några, exempelvis storbanken SEB, förutspår sedan en sänkning till 2,50 procent nästa höst, på grund av sämre ekonomiska tider. Riksbankens scenario är tvärtom en ”lång period av höga räntor” (SvD 7/11). ”Penningpolitiken behöver vara stram under ganska lång tid”, säger vice riksbankschef Martin Flodén till tidningen.
Hög ränta? En styrränta på drygt fyra procent betyder en boränta på drygt sex procent, vilket onekligen är högt om man blickar ett decennium tillbaka i tiden. Men under hela 1980- och halva 1990-talet låg samma (3-månaders) boränta aldrig under tio procent, med en famös topp på 24 procent hösten 1992, alltså då riksbankschefen Bengt Dennis höjde styrräntan till 500 procent i ett försök att försvara kronan.
Historiskt kan man blicka tillbaka till medeltiden då ränta var förbjudet, någonting ockrare ägnade sig åt. Reformationen ändrade på det och sex procents ränta ansågs vara en lämplig nivå. Det är i paritet med genomsnittet för Riksbankens styrränta 1856-2022, som är 4,82 procent. Samt alltså med räntenivån för en bolånetagare hösten 2023. En slump, kanske, eller bara normalränta?
Att räntenivåerna är historiskt normala är förstås en klen tröst för den med flera miljoner i bolån, där boendekostnaderna stigit brant uppåt de senaste 18 månaderna. Invändningen att banken ”räknat med att man ska klara en räntehöjning” när lånet skrevs på hjälper inte heller. Då räknades inte elprishöjningarna in, inte heller maten eller höjda priser på drivmedel och kollektivtrafik. Allt har blivit dyrare, lönerna har inte hängt med.
Även reallönerna, lönen minus inflationen, har sin historik. Mellan 1970 och 1995 rörde de sig knappt alls, men från 1995 fram till 2021 steg de med hela 70 procent. De senaste två årens nedgång innebär en korrigering – reallönerna har nu stigit med cirka 50 procent på 28 år, enligt statistik från Medlingsinstitutet. Inte så illa det heller, men en klen tröst för den som utnyttjat utrymmet, investerat i sitt boende och räknat med en fortsatt uppgång.
Även 2024 blir ännu ett dyrt år för svenskarna. Den som levt under så kallade rekordår vet inte om det förrän efteråt. Oljekrisen 1973, konkursen för finansbolaget Nyckeln 1991 och invasionen av Ukraina 2022 är händelser som alla lett till ett uppvaknande, från politiken och näringslivet ned till den enskilde konsumenten. Vad var det vi höll på med egentligen?
Original-rekordåren 1965-1973 var till skillnad från senare perioder välförtjänta på ett nationalekonomiskt plan. De kom efter decennier av ekonomiskt tillväxt, från krigsslutet och framåt. De ledde inte heller till större excesser än en ny sittgrupp på balkongen i miljonprogrammet och kanske en och annan charterresa.
Uppgångarna under andra halvan av 1980-talet, då man i princip fick låna hur mycket man ville utan säkerhet, och 2010-talet, då det var nästan gratis att låna, var konstlade. De ledde båda till finansiella bubblor, överhettning på bostadsmarknaden och konsumtion av mer ohämmat slag. I allra bästa fall slutar det då med en korrigering, som kommer att göra ont för både hushåll och företag. I värsta fall slutar det med en krasch.
Riksbanken vill förstås ha en korrigering. Vilket inte är så lätt. De ska hålla stramt i räntetyglarna när alla skriker att de ska lätta på dem, och samtidigt hoppas på att inte botten går ur arbetsmarknaden. Normalinkomsttagaren sitter i sitt spa i källaren och hoppas på en mjuklandning. Men vad var det vi höll på med egentligen?