I skuggan av skolskjutningen i Örebro kom Tidöpartierna under fredagen överens om en skärpning av vapenlagarna. Gärningsmannen hade haft licens för samtliga mordvapen.
Det gungar rejält i Sverigedemokraterna efter att Tidöpartierna kommit överens om skärpta vapenlagar, i skuggan av dådet i Örebro. Förslaget väcker starka känslor i partiet. Så pass att tungviktaren Richard Jomshof lämnade sin post som ordförande för justitieutskottet på måndagskvällen. Konflikten är en av de största i partiet på tio år, enligt företrädare jag talat med.
Interndebattens offentliga och höga konfliktnivå bryter en lång tradition i SD av att hålla interna diskussioner internt. Lojalitet mot partiledningen och partilinjen är en grundbult i partikulturen.
För att förstå varför vapenfrågan har så stor sprängkraft i SD räcker det att se till partiet i Uppsala. Över hela länet finns flera centrala SD-profiler, för vilka skytte och jakt är både en personlig och politisk hjärtefråga. Flera av dem är engagerade i jakt och sportskytte. En del har till och med gjort det till sin politiska huvudfråga.
Det är därför förståeligt att Tidöpartiernas utspel väcker mycket känslor.
Enligt flera lokala SD-källor finns en stor oro för svekdebatt från missnöjda väljare. De menar att vapenägare generellt röstar borgerligt, men framför allt på SD. Partiets valframgång 2022 vilade på ett ökat stöd hos landsbygdsväljare, som oftare ägnar sig åt jakt och skytte. Vapenfrågan ses därför som en viktig pusselbit i partiets ”landsbygdssjäl”.
Flera SD-företrädare i Uppsala är engagerade i jakt och sportskytte. En del har till och med gjort det till sin politiska huvudfråga.
Men interndebatten efter vapenutspelet existerar inte i ett vakuum.
Det är en i raden av kompromisser eller pyspunkor inom Tidösamarbetet som smakat beskt för SD. Allra senast utredningen om modersmålsundervisning, dessförinnan undantagen i den så kallade angiverilagen.
Många sverigedemokrater undrar helt enkelt om man får ut tillräckligt av Tidöavtalet.
Ju närmare partiet på riksnivå man kommer, desto mer säger partiföreträdarna att i ett samarbete som Tidöavtalet måste man ge och ta. Det är därför naturligt att partiet kommer att behöva fatta fler tuffa sakpolitiska beslut framöver.
Det är en ny era för SD som parti, där självbilden och rollen som ett ilsket oppositionsparti i motvals mot etablissemanget inte längre stämmer. Realpolitiken, och viljan att behålla inflytande, breder ut sig.
Missnöjet över vapenutspelet är en av flera besvikelser. Många sverigedemokrater undrar nu om man får ut tillräckligt av Tidöavtalet.
Oaktat sakfrågan synliggör därför vapenkonflikten en annan, större fråga för SD. Ett vägval.
Ska de fortsätta vara ett hårt värderingsstyrt parti som inte kompromissar? Det påverkar bilden av partiets regeringsduglighet, hos både väljarna och samarbetspartierna. Risken blir evig opposition och armlängds avstånd till ministerposter.
Eller ska SD bli mer som de andra partierna, som tycker det är naturligt att ge och ta för att få makt? För en partiledning som vill ta plats i regeringen efter 2026 är svaret givet.
Frågan är om resten av partiet följer med.