LO och ABF har gemensamt gett ut antologin ”Det feministiska löftet”. Tidningen Arbetets ledarskribent Lina Stenberg är redaktör och skriften lanseras som ”ett bidrag till en progressiv idédebatt för ett bättre samhälle”.
Arbetarrörelsen har förstås en hel del genom historien att känna stolthet inför. Inte för att jämställdhetskampen ens i de egna leden har varit friktionsfri. Den som tror det kan exempelvis läsa tidigare S-politikern och talmannen Birgitta Dahls memoarbok ”I rörelse – Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2018).
När hon som ung hade argumenterat för daghemsutbyggnad i en artikel för socialdemokratiska Tiden blev hon uppringd av redaktionens Kjell-Olof Feldt och fick veta att artikeln inte skulle tas in. Anledningen? ”Vi tycker så förbannat illa om dina åsikter”, förklarade Feldt. När Dahl reagerade med att gråta slängde Feldt på luren.
Mycket har hänt på bara några decennier, inte minst tack vare feministiska ”bråkstakar” som Dahl.
Men när LO och ABF ger ut en antologi 2020 är det tyvärr varken särskilt bråkigt eller spetsigt. Kanske går det inte att förvänta sig annat när många av skribenterna är nuvarande politiker. Det blir som en enda lång debattartikel inför kvinnodagen. Självklarheter staplas på rad, varvat med socialdemokratiskt ”peppande” om hur bra man varit, är och vill vara.
Tidigare utrikesminister Margot Wallström skriver om feministisk utrikespolitik att det ”är enkelt”. I teorin, ja. Men hur enkelt var det att stå upp för kvinnors rättigheter i diktaturen Iran, där svenska kvinnliga ministrar stod uppradade med håret täckt och blicken nedsänkt?
Det finns en rad frågor som har skapat debatt även inom socialdemokratin. Som den om könsseparata badtider, eller att slöjan både bärs av frivillighet och tvång. I ”Det feministiska löftet” nämns hedersförtrycket endast i något enstaka stycke av S-kvinnors Carina Ohlsson. Inte mer. En diskussionsfråga till kapitlet lyder: ”Hur kan vi diskutera och motverka våld i hederns namn utan att skuldbelägga vissa grupper i samhället eller riskera att spä på en rasistisk retorik?”
Har vi verkligen inte kommit längre än till att grubbla över om det går att tala om hedersförtryck?
Genusvetenskapsprofessorn Diana Mulinari uppmanar alla att lyssna noga på dem som ropar ”Rör inte min hijab!”, vilket ju är sympatiskt. Flera av antologins skribenter är inne på samma spår. Men finns samma solidaritet med flickorna som tvingas täcka sig? Är det inte skillnad på troende kvinnor och förskolebarn?
Det är som att bara en berättelse, ett perspektiv, får plats i antologin. Hade man i stället även tagit in en röst som Göteborgs tidigare kommunalråd och partikamraten Ann-Sofie Hermansson skulle det ha blivit så mycket mer av utlovad ”progressiv idédebatt”.
Identitetspolitiken märks också när EU-parlamentarikern Jytte Guteland tar upp den tråd Miljöpartiets tidigare språkrör Åsa Romson lämnade efter sig: kvinnor är klimatsmarta och åker kollektivt, män äter kött och gör en massa fel.
Antologins styrka är de fackliga rösterna. LO:s Therese Guovelin nämner att en kvinna i ett LO-yrke i genomsnitt har 6 075 kronor mindre i faktisk månadsinkomst än en man i ett LO-yrke. Hon har en poäng i att det kan finnas en klassblindhet i uppmaningar som ”byt jobb!”. Josefin Johansson, ”ungsekreterare” för LO, kallar det med rätta sjukt att det finns kvinnor som inte har råd att skilja sig.
Synd bara att befogad feministisk vrede tillåts skymmas av mängden politiska klyschor och identitetspolitik.