Som många konstaterat kan pandemin bli en möjlighet att börja om – på alla möjliga plan. En paus manar till eftertanke, för den enskilde, företaget eller för landet. Vad är det vi håller på med? Förändringar kommer att ske när hjulen åter börjar rulla i samhället, men blir det verkligen till det bättre? Postpandemi-samhället kan till exempel vara den sista chansen för människan att hamna på rätt spår och möta klimatförändringarna.
Förra våren, mitt i bedrövelsen, väcktes hopp. Bilder kablades ut över världen – en bergkedja i Indien kunde ses av stadsbor som inte sett den på en generation, botten av en flod sågs för första gången sedan 1950-talet. Liknande exempel fanns över hela världen, bara för att vi slutade flyga, köra bensinbilar och stoppade vissa industrier under så kort tid som en eller två månader. Hoppet gällde ren luft, och klimatet. Givetvis skulle vi så småningom börja leva igen, men varför göra det med samma drivmedel och energikällor som tidigare? Vilket globalt exempel vi fått se, för gröna och hållbara alternativ!
Vartefter coronaåret 2020 passerade dämpades euforin. Och i december blev utsläppen två procent högre än samma månad 2019. För helåret 2020 stannade utsläppsminskningarna vid ynka åtta procent, enligt IEA (International Energy Agency). Så mycket för lärdomarna under nedstängningarna. Så mycket för en grön återstart och en grönare framtid. Eller?
Budskapen är lite blandade, men IEA:s prognos för 2021 är ett mycket beskt piller för klimatet. Där spås den största ökningen någonsin av de globala utsläppen av växthusgaser för ett enskilt år, undantaget den massiva återhämtningen efter finanskrisen för tio år sedan. De fossila bränslena kol, olja och naturgas kommer alla att i stort sett återhämta sig till 2019 års nivåer igen. ”Det är chockerande och mycket oroande att världens regeringar säger en sak och gör någonting helt annat”, säger IEA-chefen Fatih Birol (The Guardian 21/4).
Den goda nyheten, och kanske årets enda stora goda nyhet för klimatet, är maktskiftet i USA. Joe Biden har fått en bra start i Vita huset med framgångsrikt vaccinationsarbete och tre månader av återställare efter Trumpåren. Med det digitala klimattoppmötet som inleddes i torsdags skulle symboliken med Parisavtalet och de vackra orden omsättas till handling. Och presidenten satte tonen direkt med sitt löfte om 50 procents minskade utsläpp till 2030, jämfört med 2005 års nivåer.
Inrikespolitiskt har Biden 20 månader på sig att visa att en grön återhämtning efter coronakrisen är rätt väg att gå. Jämförelsen med Barack Obamas uppdrag för tolv år sedan (efter finanskrisen) är oundviklig. Obama förlorade sitt stöd i kongressen i mellanårsvalet och de gröna reformerna tappade tempo. Nu mobiliserar redan republikanerna mot Bidens klimatplan, även demokrater i vissa delstater är tveksamma. Planen anses kosta jobb, jobb som till stor del hamnar i Kina.
Utrikespolitiskt är ett problem att USA numera släpper ut hälften så mycket växthusgaser som Kina, samtidigt som Indien är på väg i kapp. Kina har bara lovat att utsläppen ska sluta öka 2030, och Indiens Narendra Modi har tydligt deklarerat att han inte är intresserad av att vika från planerna att elektrifiera Indien och lyfta landet ur fattigdomen. Lägg därtill att Brasiliens Bolsonaro fortsätter att avverka regnskog medan Rysslands Putin vill fortsätta sälja olja och gas.
USA:s återinträde på klimatscenen var nödvändigt, men inte tillräckligt. Tillsammans med EU finns åtminstone ett litet fönster, i år och nästa år, att visa ett gott exempel som samtidigt kan gynna klimatet och återhämtningen efter pandemin.