Greta Thunberg har på ett imponerande sätt lyft klimatfrågan. I stället för hatstormar och pajkastning borde klimatdebatten präglas av fördjupning och nyfikenhet.
På sistone har det pågått en infekterad debatt om att Erika Bjerström, mångårig miljöreporter på SVT, hävdat att Thunbergs miljökamp fått en prägel av vänsterpopulism. I Rapports årskrönika uttryckte Bjerström till exempel följande om Thunberg: "Hon började med att strikt hänvisa till forskningen, men under slutet av året har hon blivit alltmer politisk och använt en alltmer klassisk vänsterretorik."
Man kan för all del kritisera Bjerströms analys och ett ordval som "populism" är förstås laddat. Men som så ofta gör polariseringen sitt. När jag till exempel deltog i en tv-panel häromdagen hävdade en skribent på Aftonbladet att SVT hade kallat Thunberg för "vänsterextremist". Vilket förstås inte stämmer. På Twitter skrev Bjerström att hon har anklagats för att vara "nazist, klimatförnekare, köpt av oljebolagen".
Det uppskruvade tonläget känns igen från det obegripliga "Greta-hatet". Som Thunberg själv har uttryckt om hatarna ger de sig på "me, my looks, my clothes, my behaviour and my differences".
Dessa onödiga påhopp och drev får inte skymma sikten från sakfrågan. För här finns det gott om intressanta frågeställningar, och visst finns det ideologiska perspektivskillnader. Isobel Hadley-Kamptz uttryckte det träffande i en krönika att liberaler borde vara självkritiska: "Vi liberaler har givit bort klimatfrågan och därför är det inte konstigt att klimatengagerade, som Greta Thunberg, tror att svaret ligger i idéer om nolltillväxt." (DT, 28/9 2019).
Befinner man sig till vänster på den politiska skalan är det inte konstigt att man ser marknadsekonomi, konsumtion och handel som bekymmer. Liberaler brukar vara mer tillväxt- och teknikoptimistiska. Men det handlar om så mycket mer än "för eller emot marknadsekonomi", eller för den delen för eller emot skatter eller regleringar.
Hadley-Kamptz har med rätta kallat det "vansinne", ur ett liberalt perspektiv, att kostnaderna för klimatpåverkan inte behövt tas av dem som orsakat dem. Under min tid som politisk redaktör i Skellefteå i Västerbotten upptäckte jag flera konflikter som visade på brister med gruvnäringen. När något gick fel kom gruvbolagen lindrigt undan medan markägare och miljön gång på gång fick ta den stora smällen. Det behövs också liberal kritik mot idén att man ska köra över demokratin "för klimatets skull".
Gärna mer debatt, och mindre pajkastning.