Det har snart gått 13 år sedan jordbävningen i Japan som bland annat drabbade kärnkraftverket Fukushima. En försvinnande liten del av debatten i Sverige, av det gamla kärnkraftsmotståndet om man så vill, handlar i dag om olycksrisken. Sällan nämns heller det använda kärnbränslet, som måste kapslas in i 100 000 år innan det förlorat sin radioaktivitet. Uranbrytningen och riskerna med den är knappast heller gångbart längre.
Argumenten mot att bygga kärnkraft har på senare år varit två: att det blir för dyrt och att det tar för lång tid. Debatten mellan Europaparlamentarikerna Tomas Tobé (M) och Alice Bah Kuhnke (MP) i TV4 (30/1) var ett typexempel. Tobé förespråkade ny kärnkraft i en energimix som både kan klara klimatet och industrins konkurrenskraft.
Bah Kuhnke försökte leda i bevis att kärnkraften skulle gynna Putins Ryssland, ”200 miljarder euro rakt in i krigskassan”. Hon tycktes inse att dessa pengar ju kommer från gas och olja och landade i stället i att det är bråttom att minska utsläppen och att kärnkraft kan vara aktuellt ”först om 15-20 år”.
Argumenten för kärnkraft är också i huvudsak två: Den är en fossilfri energikälla och den levererar el oavsett om solen skiner eller vinden blåser. Det är mycket effektivt i en industritung nation på norra halvklotet, med ambitionen att vara ledande på klimatområdet och snabbt ställa om till netto noll utsläpp av växthusgaser.
Det var så effektivt att det bidrog starkt till ett maktskifte 2022. Politiker som Kristersson och Busch stal helt enkelt ordet ”fossilfri” från motståndarsidan och upprepade det nästan lika ofta som ”hårdare straff”.
Efter valet har de rödgröna lagt sig platta. Socialdemokraterna har under fjolåret släppt all tvehågsenhet: Kör på bara, bygg nytt också. Fler än 10 reaktorer? Inga problem. Det yttersta beviset är ändå ”kärnkraftshatarna” i Miljöpartiet, där språkröret Daniel Helldén nu öppnar för att fortsätta med dagens sex reaktorer efter 2045 ”om det behövs”. ”Vi ska inte snabbstänga kärnkraften” säger han (DN 2/2).
Med dessa förutsättningar är frågan varför det går så trögt. Självklart är det en komplicerad process att bygga kärnkraft med alla tillstånd som krävs. Men det är inte valrörelse längre. Tiden är mogen för en ny energiöverenskommelse som tar sikte på 2030-talet och en utbyggd kärnkraft och vindkraft som täcker framtidens kraftigt ökade elbehov.
Det kommer att bli dyrt, även om man väljer den billigaste och snabbaste vägen, att bygga nya reaktorer på befintliga platser för kärnkraft, exempelvis Ringhals utanför Varberg. Små modulära reaktorer (SMR) kan också bli aktuella för elproduktion, men enligt expertisen lika gärna för att framställa fjärrvärme eller vätgas.
Priset för ny kärnkraft ska ses i relation till kostnaden för att avstå. Det går att jämföra med järnvägsnätet, kostnaderna för nya höghastighetsbanor alternativt utbyggda förbindelser inom de befintliga stambanorna. Båda sidor är överförtjusta i sina argument för och emot. Antingen är byggandet räddningen för landet, eller så kommer det att leda till att nästa generation i princip ruineras.
Infrastrukturen är för viktig för att lindas in i klatschiga valbudskap. Till att börja med kommer riksdagsvalen alldeles för tätt, vart fjärde år. Risken är överhängande för att det helt enkelt inte blir något.
En i stort sett enig riksdag kan gå vidare med att bygga ut och försörja Sverige med ström. Man kan göra det med öppna ögon för alla risker, i samarbete med andra (Frankrike) och med den bästa tillgängliga tekniken. Det finns gott om andra saker att bråka om i kommande valrörelser.