8 miljoner kronor för att utreda vilken svensk kultur som ska ingå i en kanon, en särskild lista för den viktigaste litteraturen, konsten och andra kulturyttringar. För mycket eller för lite? Alldeles för mycket tycker Simon Norrthon, förbundsordförande för Scen & film. Pengarna hade kunnat gå till att stödja kultur här och nu, menar han.
Men problemet är inte pengarna. Det är växelpengar i statsbudgeten. Problemet är hela idén om en kulturkanon.
Kommittén som Trägårdh leder har i uppdrag utse vilka konst- och kulturområden som ska ingå i en svensk kulturkanon, hur den alls ska formas, och fastställa vilka kriterier som ska gälla.
Ibland hänvisas till Danmark och dess kanon. Men det danska exemplet förskräcker. Den togs fram i början av 2000-talet. Och precis som sin svenska motsvarighet beskylldes den för att vara en del av synen på invandring och nationstillhörighet. När listorna över danska kulturyttringarna blev klara, dröjde det inte länge förrän de glömdes bort. Så frågan är egentligen: Varför behövs alls en kanon?
Officiellt är svaret: ”Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.”
I verkligheten handlar det nog mer om att detta är något som står med i Tidöavtalet och därmed är något som ligger åtminstone ett av de fyra samarbetspartierna varmt om hjärtat, underförstått SD.
Egentligen är det inget fel med det formella syftet. Inte heller med tankarna om behovet av ”gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle”. Problemet ligger i kanon som metod för att uppnå detta.
En kanon riskerar att antingen inte göra så mycket väsen av sig eller, vilket är den andra extremen, bli tvingande. Detta verkar dock varken vara regeringens eller utredaren Lars Trädgårdhs ambition.
Men om verkligen vill stärka kulturens roll och lyfta fram det gemensamma, finns betydligt bättre saker att göra.
Till att börja med skulle man kunna se över finansieringen av våra stora nationella kulturinstitutioner. Bibliotek och skolbibliotek är ett annat öppet mål. Och låt för all del elever läsa svenska klassiker i skolan, men låt lärarna bestämma exakt vad som ska läsas.
Det går som synes kanon att satsa på kulturen. Även utan kanon. Så ingenting ont om utredaren och Uppsalaprofessorn Lars Trädgårdh, men hans utredning kan man kasta i papperskorgen.