Japans kejsare och premiärminister hedrade vid en ceremoni på torsdagen offren på tioårsdagen efter katastrofen i Fukushima 2011. Det var alltså en jordbävning och en efterföljande tsunami som dödade 18 500 människor. Trots detta har katastrofen, åtminstone utanför Japan, gått till historien som reaktorhaveriet eller kärnkraftsolyckan i Fukushima. Utan att överdriva har den också påverkat energi- och klimatpolitiken världen över.
Men strålningen då? 160 000 evakuerades 2011 och 40 000 har ännu inte kunnat återvända. Hur många cancerfall har orsakats av de höga stråldoserna vid olyckstillfället? Och av den strålning som blivit kvar i marken och i havet? Det är förstås oerhört vanskligt att säga men så vitt man vet och kunnat bekräfta: noll personer.
Vid den andra stora kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 (olyckan i Harrisburg 1979 gick inte lika långt och bedöms inte som lika allvarlig) fick 134 av de 600 arbetarna som fanns på plats i sig höga strålningsdoser. 28 av dem avled inom tre månader, sannolikt till följd av detta. Efter 18 år, 2004, hade ytterligare 19 i gruppen avlidit av ”varierande orsaker som inte nödvändigtvis hade med olyckan att göra”, enligt en rapport från FN-organet Unscear.
Man ska inte bagatellisera rädslan för kärnkraftshaverier. De nämnda olyckorna har orsakat stort lidande för hundratusentals människor. Men saklighet och proportion är något som ofta är frånvarande i debatten om kärnkraft. Orden ”strålning” och ”radioaktivitet” får genast de flesta att springa åt andra hållet, trots att vi hela tiden utsätts för detta helt naturligt.
Ett exempel: Greenpeace starka reaktion (21/2 2017) då 6 000 Fukushimabor skulle återvända till sina hem och en genomsnittlig strålning på 2,5 mSv/år. En finsk forskare replikerade med att hela Finland borde evakueras eftersom strålningen där uppgår till 3,2 mSv/år. Den upphetsade svenska rapporteringen om strålning i skogarna 1986 (becquerel och cesium) saknade också proportioner i förhållande till normal strålning.
Fukushima fick som omedelbar effekt att Tyskland stängde alla kärnkraftsreaktorer. Man började bygga vindkraft i stor skala men fortsatte också att elda med kol och förhandla med Putins Ryssland och gasleveranser (Nordstream 2). Olyckan har också haft effekt på den svenska debatten, liksom i många andra länder, särskilt angående tanken på nya kärnkraftverk.
Det är fullt legitimt att motsätta sig kärnkraft, om det så är på grund av olycksrisken, avfallet eller uranbrytningen. Men i takt med att klimatförändringar och luftföroreningar alltmer förändrar villkoren för liv, krävs det mer av både saklighet och proportioner.