Jag slogs gång på gång av att man inte kunde vara kräsen. Som vegetarian fick man acceptera köttbitar i maten. Eftersom det var brist på kryddor på ön var köttbitar det enda sättet att få smak på riset. Den omfattande avsaknaden av valmöjligheter kändes ständigt av, även för oss turister.
Mycket har förändrats på Kuba sedan jag var där 2016. Men inte till det bättre. Turismen är en av landets viktigaste inkomstkällor, men på grund av pandemin minskade den med över 80 procent under 2020. Det råder brist på livsmedel. Köerna är långa till de butiker som trots allt har något att sälja. För att motverka den största ekonomiska krisen sedan Sovjetunionens fall ska regimen därför utöka antalet näringar där det är tillåtet att starta företag, från 127 till 2 000. “Det är ett mycket positivt beslut. Den viktigaste reformen på 15 år”, säger den kubanske ekonomen Ricardo Torres till Dagens Nyheter (17/2). “Det öppnar för ett helt annat sätt att se på ekonomin. Ett filosofiskt paradigmskifte. En ny ekonomisk modell håller på att födas.”
Att Kubas ekonomiska system blir mer marknadsmässigt är positivt. Marknadsekonomi kan förflytta makt från regimen till befolkningen. Maktkoncentration kan motarbetas, eftersom ett marknadsekonomiskt samhällssystem på många sätt gör det lättare att fördela makt mellan många olika aktörer. “Det handlar om att förlora makt. Innan styrde partiet allt. Nu går en del av den makten till privata företag. Partiet förlorar kontrollen”, säger den pensionerade kubanske diplomaten Carlos Alzugaray till DN. Att öppna upp för företagande i krisen ger också mer flexibilitet i hanteringen av coronakrisen.
Men man ska inte bli för optimistisk. Det är nämligen inte bristen på marknadsekonomi i sig som är problemet på den kommunistiska ön. Det är bristen på invånarnas rätt att bestämma över sina liv och sin regim.
Och här har Kuba snarast gått åt fel håll de senaste åren. Kuba är enda landet i Latinamerika dit Amnesty International saknar tillträde. Invånarna saknar yttrandefrihet, och dissidenter motarbetas systematiskt av regimen. 2019 antog den kubanska nationalförsamlingen en ny konstitution som än en gång slår fast kommunistpartiets makt (Arena Idé rapport 19/8-20). Risken är att regimen i framtiden kommer att använda eventuella ekonomiska framgångar som ett sätt att skapa legitimitet, medan de fortsätter att förneka sina medborgare deras fri- och rättigheter.
Bristen på marknadsekonomi på Kuba är ett symptom, inte sjukdomen i sig. Kubanernas livssituation förbättras sannolikt om ekonomin öppnar upp. Det är bra. Men det virus som kubanerna levt med i decennier finns kvar: bristen på demokrati, den obefintliga yttrandefriheten och avsaknaden av valmöjligheter.