Känslan är inte ny. Men den drabbar mig oftare än före pandemin. Känslan av att inte kunna lita på människorna runt mig.
Som när någon i kollektivtrafiken inte bär munskydd: är det ett tecken på att hen generellt sett inte bryr sig om smittspridningen? Bör man därför hålla extra stort avstånd? Eller när någon kliver in i den trånga hiss jag själv står i – är personen vaccinerad eller obetänksam? Jag vill lita på andra, men det har blivit svårare i pandemin.
Under pandemins första månader hörde man ofta om hur den svenska coronastrategin byggde på tillit. “Hela upplägget bygger ju väldigt mycket på eget ansvar”, sa Anders Tegnell i mars förra året (Sveriges radio 29/3-20). Lars Trägårdh, professor i historia, menade att det var just på grund av de höga nivåerna tillit som detta förhållningssätt fungerade: “Vi tar ett gemensamt ansvar för varandra. Att vi själva håller distans och en förtroendefråga som går åt båda hållen”, sa han i samma sändning.
Man litade helt enkelt på medborgarna. Tills man inte gjorde det längre, och man under vintern införde mer tvingande åtgärder.
Den mellanmänskliga tilliten då? Den verkar också ha fått sig en törn. När varje människa är en potentiell smittkälla så vågar vi inte längre lita på andra tillräckligt för att vara dem nära. “Plötsligt reagerade jag med fasa inför skrattande, kramande människor på tv och började förknippa intimitet med smittspridning. De associationer sitter ännu i”, uttryckte Kristofer Ahlström det i en krönika om kramar (DN 24/5).
Tillit underskattas ofta som den samhällsbärande kraft den är och är avgörande för att kunna lita på köpare, säljare och människorna runt en, för att våga söka hjälp eller starta företag. Om tilliten försvagas, människor emellan eller mellan medborgare och myndighet, kan det få konsekvenser även på längre sikt. Den är det osynliga lim som håller ihop vårt samhälle.
Och limmet verkar ha lossat på sina ställen. Ett illustrativt exempel kommer från USA. Förra veckan lyfte landets folkhälsomyndighet rekommendationen att bära munskydd för alla som är vaccinerade. “Ska jag lita på de här människorna, trots att jag inte har träffat dem tidigare?” frågar sig en kvinna, som på grund av sjukdom inte har fullgott skydd mot viruset trots att hon är vaccinerad. Hon vet inte om de hon möter låter bli att täcka näsa och mun därför att de är vaccinerade eller därför att de är oförsiktiga: “hur kan jag bedöma om någon är vaccinerad eller inte efter bara några sekunders ögonkontakt?” (New York Times 18/5).
Häri skönjs en tillitsparadox: det är viktigare än någonsin att lita på andra människor, men de höga insatserna gör det svårare än någonsin att göra det. Att lita på andra människor är att göra sig sårbar. Och sårbar är det sista man vill vara i coronatider.