Om en företagsidé ska vara bra är det viktigt att den är ”framtiden”, att intresset för varan eller tjänsten kommer att öka framöver. Det är viktigt, men inte tillräckligt. Affärsidén måste fungera någorlunda i dag också. Investerare måste veta att det finns pengar till löner och lokalkostnader under vägen, samtidigt som potentiellt god lönsamhet lockar längre fram.
Northvolt i Skellefteå har tillverkat elbilsbatterier i några år, i ganska maklig takt på en marknad med stenhård konkurrens. Likviditetsproblemen har kommit som ett brev på posten. Det är en klen tröst för ägarna att elbilarna kommer att trängas på vägarna om drygt tio år och att det då skulle finnas plats för en tillverkare i norra Europa. Kanske, får man tillägga. Masstillverkning har aldrig varit Sveriges starkaste gren, då hade vi fortfarande haft en omfattande varvs- och textilindustri.
Det vore naturligtvis tragiskt för personalen och för hela norra Västerbotten om Northvolt skulle försvinna. Skellefteå kommer att överleva. Värst är kanske känslan av att ha blivit blåst, att stå där med sina bostäder och fagra löften. Det påminner om sportbilstillverkaren som skulle rädda Saab-jobben i Trollhättan. Det påminner om en rad exempel från kulturen, som Hasse & Tages film Äppelkriget från 1971.
Apropå kultur – den nya berättelsen om norra Norrland har blivit den om den gröna, sköna framtiden med jobb, intäkter och netto noll-utsläpp. Det är den gamla berättelsen om Klondike som packas om för tusende gången, som ska få oss alla att vilja dra norrut där allt ska hända. Det man glömmer är som vanligt att guldletandet i norra Kanada på 1890-talet för de allra flesta innebar netto noll-intäkter och kanske värre öden än så.
I den ljusa hoppfulla berättelsen har batterifabriken klumpats ihop med det fossilfria stål som ska komma från Norrbotten, Gällivare och Boden. Det är lite orättvist mot det senare. Med det fossilfria stålet ligger Sverige verkligen i framkant och det väckte stor internationell uppmärksamhet när den första sändningen symboliskt landade hos Volvo för drygt tre år sedan. Den industriella produktionen ska vara i gång om ytterligare två år.
Man ska varken underskatta eller överskatta betydelsen av att ligga först. Sverige ligger bra till med den statliga järnsvamps- och ståltillverkaren Hybrit samt H2 Greensteel (numera Stegra) som siktar på samma marknad. Men som alla skidåkare vet kostar det att ligga först. Siffran 800 miljarder kronor har nämnts för Hybrit (ägt av LKAB, SSAB och Vattenfall), varav hälften skulle vara elkostnader.
Olyckskorparna kommer att kraxa även om stålet när Northvolt fått problem. Kommer hela Sverige att gå i konkurs? Nej, det är ingen risk. Och det kommer verkligen en produktion av fossilfritt stål när dessa jättar väl har bestämt sig. Men sedan blir frågan densamma som för alla företag. Kommer det att finnas en efterfrågan? Om ja, vilka konkurrenter har då hunnit i kapp och kanske förbi?
De hoppfulla berättelserna behövs, nationellt men också regionalt. Handelskammaren i Stockholm/Uppsala har gjort motsvarande om Norduppland, dragit ihop några exempel och slagit fast att 5 000 måste rekryteras dit fram till 2035.
Problemen kan komma om den uppblåsta bilden möter verkligheten och mest visar sig vara ett marknadsföringstrick, där politiker och näringslivet haft ett gemensamt intresse av att elda på om ett nytt Klondike. Då blir fallet hårt, självförtroendet går i botten och en framtida omstart sker från en lägre utgångspunkt jämfört med när allt började.