”Jag tror man vant sig, man reagerar inte längre på dem.” Så säger en av de Uppsalabor som intervjuats av UNT (10/5) om sin syn på de nya övervakningskamerorna som har satts upp vid resecentrum.
Citatet är talande för den verklighet som vi numera befinner oss i. Övervakningskameror anses vara en del av vardagen. Och en positiv åtgärd för att både förhindra brott och förenkla polisutredningar: Så länge man själv har rent mjöl i påsen finns ingen anledning att uppröras över att mer och mer av det offentliga rummet spelas in och bevakas.
Det är ett markant perspektivskifte som har skett på bara några år. Ingen av de intervjuade i UNT-artikeln lyfter integritetsaspekten som särskilt problematisk. När kamerorna började göra sitt intåg var utgångspunkten ofta den omvända.
Efter en lagändring 2018 är det bara myndigheter och verksamheter som utför en uppgift av allmänt intresse som behöver tillstånd från Datainspektionen för att bedriva kameraövervakning. Det kan till exempel handla om skolor, sjukhus och kollektivtrafik.
Men det finns goda skäl att inte allt för lättvindigt tillåta nya kameror på var och varannan offentlig plats. Det behövs en tröghet i systemet.
Invändningarna kan göras av två skäl, dels pragmatiska, dels principiella. Kamerorna må vara efterfrågade och ge effektiva, men de är knappast någon undermedicin mot kriminalitet. En kamera stoppar inte en pågående misshandel, även om den kanske underlättar identifieringen av förövarna. Inte heller lägger den krokben för rånaren som kommit över en mobiltelefon.
Övervakningstekniken kan helt enkelt inte ersätta den trygghet och den brottsförebyggande effekt som poliser, ordningsvakter och, inte minst, vanliga medborgare med civilkurage nog att gå emellan har.
Uppsala kommuns säkerhetschef Anders Fridborg är själv inne på samma spår. Till UNT förklarar han att fler åtgärder har satts in. Förutom en ökad närvaro av poliser och ordningsvakter har även miljön förbättrats med mer belysning och ljusare färger.
Tyvärr verkar inte säkerhetschefen lika intresserad av den principiella aspekten: ”Säkerhetsfrågan överträffar integritetsfrågan”, förklarar han för UNT. Men det gör den inte. Inte alltid och i varje givet läge. Också på allmän plats är rätten till en privat sfär fredad från offentlig bevakning och kontroll viktig. Den måste alltid vägas mot effektiviteten av fler kameror, även om det senare upplevs som allt mindre kontroversiellt.
Kameraövervakning är ofta en välriktad åtgärd, men inte alltid. Ett brott mot den personliga integriteten är den dock allt som oftast.