2010 fick världen se videon “Collateral Murder”. En amerikansk stridshelikopter flyger över Bagdad. Runt 20 personer ligger därefter döda eller skadade på gatan, bland annat två journalister. “Hahaha jag tog dem” skrattar en soldat. En sårad överlevare kryper på gatan: “Kom igen kompis” Allt du behöver göra är att greppa ett vapen” säger soldaterna för att kunna fortsätta eldgivningen. En minibuss kommer för att försöka hjälpa de skadade. Den blir skjuten i bitar.
Soldaterna har aldrig ställts inför rätta och den amerikanska staten har inte åtalats för krigsförbrytelser. I stället flyttades fokus till att handla om mannen som förmedlade filmen till allmänheten: Julian Assange.
Nils Meltzer är professor i internationell rätt och sedan 2016 FN:s specialrapportör om tortyr. Det var i den rollen som han började granska och slutligen skrev boken “Fallet Julian Assange” (2021).
Meltzer beskriver att han, likt många andra uppfattade Assange som en hänsynslös narcissist, en feg våldtäktsman och en lortgris. Det sades att han torterade sin katt, spelade fotboll inne på Ecuadors ambassad och smetade avföring på väggarna. På det finns inga bevis, men det har ändå spridits flitigt i media, och således också fastnat i det allmänna medvetandet.
Efter att Meltzer granskat tusentals dokument konstaterade han att “politisk förföljelse, allvarlig rättslig godtycklighet och avsiktlig tortyr och misshandel”, har bedrivits av fyra inblandade stater: USA, Ecuador, Storbritannien – och Sverige. När Meltzer besökte Assange, efter att han blivit utslängd från Ecuadors ambassad där han från 2017 satt under sträng övervakning, hamnade han i ett brittiskt högsäkerhetsfängelse isolerad 23 timmar om dagen, utan möjlighet att tillvarata sina rättsliga intressen. Han tilläts inte heller närvara vid sitt barns födelse. I rättssalen satt han bakom en glasbur som grov våldsbrottsling eftersom domaren menade att “han var en fara för allmänheten”.
Allt började som bekant när Assange kom till Sverige 2010, då han betraktades som en hjälte. När han sedan anklagades för att våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor, varav den ena kvinnan har skrivit en bok om händelsen, blev han sedd som spetälsk. Det skulle ta närmare tio år och att tre förundersökningar öppnades innan målet slutligen lades ner.
En rad kvinnoorganisationer, bland annat brittiska Women Against Rape, protesterade mot att myndigheter använde sig av ett våldtäktsnarrativ för att legitimera förföljelse av en enskild person, samtidigt som de tystade ner de sexuella våld som de egna staterna gjort sig skyldiga till.
Men efter våldtäktsanklagelserna riktas strålkastarljuset nästan uteslutande på Assange som person och inte mot de stater som begått krigsförbrytelser.
Under den här tiden hade allmänheten börjat förakta honom. Därför kunde hans rättigheter trampas på, utan att det väckte någon större upprördhet.
Den brittiske minister Alan Duncan påpekade att “det är på tiden att den här eländiga lilla masken går ut ur ambassaden och överlämnar sig själv till brittisk rättvisa”. En BBC-reporter menade att han borde dras ut från ambassaden och skjutas i bakhuvudet och Hillary Clinton ska ha frågat: “kan vi inte helt enkelt ta kål på den här typen med en drönare?”.
“Tjära och fjädrar har blivit överflödiga. Syftet är ändå det samma [...] Offret ska berövas sin mänskliga värdighet och uteslutas ur gruppen, för lång tid framåt, helst för alltid.” Assange blev till slut helt avhumaniserad”, skriver Meltzer.
Julian Assange, Chelsea Manning och Edward Snowden har låsts in i högsäkerhetsfängelser, tvingats söka asyl i andra länder, förföljts och isolerats för att de fört kontroversiell information till allmänhetens kännedom.
Vad betyder det för västliga demokratiernas förtroende? Och vad betyder en fällande dom mot Assange om grävande journalister och nyhetsorgan riskerar en liknande behandling?
Än i dag sitter Assange frihetsberövad efter att USA nyligen vann sitt överklagande för att få honom utlämnad.
Fallet Assange handlar nämligen inte i första hand inte om att förfölja en person. Det handlar om att skrämma andra journalister från att våga granska makten.