Representationshets förstör nutida kultur

Västvärlden producerar inte längre lika bra mainstreamkultur, vi är för upptagna med identitetspolitisk representation och politisk uppfostran.

Ledarkrönika 7 januari 2022 04:57
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.

Representation i film tycks ha blivit viktigare än att skapa bra film. På senare tid har en ny debatt blossat upp om vilka filmroller skådespelare ska ha rätt att spela. Ett av de senaste fallen kommer från filmen “The Danish Girl” som handlar om transpersonen Lili Elbes liv.

 

Kritiker menar att rollen borde ha gått till en riktig transperson, inte till en man som låtsas vara trans. Eddie Redmayne som spelar Elbe, ångrar i dag sin roll i filmen och menar att han “tror att det var ett misstag”. 

 

Bond-skådespelerskan Halle Berry blev på samma sätt kritiserad för en filmroll där även hon skulle spela en transperson. Hon är ju inte trans i verkligheten och kan således inte porträttera en transperson. Berry påpekade att “Jag förstår att jag som cis-kvinna inte borde ha övervägt rollen, och att transcommunityt borde få en chans att berätta sina egna historier” samt att hon lovar att “kämpa för bättre representation” i framtiden. 

 

I filmen "The Upside" spelar Bryan Cranston en förlamad man, vilken föranledde fördömanden: Cranston är som bekant inte förlamad i verkligheten. 

 

Identitetspolitiken grundar sig på en uppfattning om att man enbart kan relatera till det som är som man själv. Men med det perspektivet borde majoriteten av alla filmer inte vara intressanta för mig - så till vida de inte spelas av svenska kvinnor. Så är naturligtvis inte fallet. 

 

Och är syftet med skådespelaryrket verkligen att spela sig själv? Julia Roberts kan i så fall inte spela prostituerad, eftersom hon inte är det i verkligheten. Och Robert Gustafsson kan inte spela Palmes potentiella mördare Stig Engström, eftersom Gustafson (sannolikt) inte mördade Palme. 

 

Att vara skådespelare handlar om att leva sig in andra människors liv. 

 

Det är talande att det bara återfinns relativt få Hollywoodfilmer på filmdatabasen IMDB:s topplista från de senaste tio åren. Västvärlden producerar inte längre lika bra mainstreamkultur. Vi är för upptagna med identitetspolitisk representation och politisk uppfostran.

 

Kulturen är som bekant ett viktigt slagfält i den politiska debatten. Kultur är opinionsbildande eftersom den kan påverka människors värderingar.

 

Men i samtliga fall där man kvoterar in människor för att öka representationen av förment underrepresenterade grupper blir också filmerna precis som man kan ana: allt filtreras genom ett nutida narrativ och karaktärerna är urtrista och endimensionella i en värld där det enbart finns ont och gott. Det blir för förutsägbart när stålmannen har blivit bisexuell, produktionsbolaget Marvel satsar på en ny HBTQ-hjälte och doktorn i Doctor Who har blivit kvinna. Filmer som visar mångfacetterade porträtt av människor, eftersom majoriteten av alla karaktärsdrag som människor har är annat än deras kön, etnicitet eller handikapp, får ofta utstå hård kritik av filmetablissemanget.

 

Ett exempel på detta är filmen “Joker” från 2019 som skildrar en dystopi där en psykiskt sjuk man utvecklar ett alter ego. Filmen fick massiv kritik av kulturrecensenter. Av Vanity Fair kallades den för "oansvarig propaganda", tidskriften Time menade att den uppmuntrade "incelkultur" och brittiska the Independent beskrev filmen som en hyllning till "toxiskt maskulinitet". Däremot prisades filmen och fick skyhöga betyg av vanliga människor.

 

Det är tur att många storfilmer, som exempelvis Sagan om Ringen, gjordes för 20 år sedan. Få kommer att lägga dagens mainstream-filmer eller serier på minnet. Det går inte att titta på ifall man inte är villig att svälja en stor dos politisk uppfostran. 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa