C-ledaren Muharrem Demirok hamnar, tillsammans med Miljöpartiets nye språkrör Daniel Helldén, i botten i ännu en förtroendemätning (Indikator opinion, för Ekot). Endast 8 procent har förtroende för dem och 36 procent vet inte ens vem C-ledaren är – trots att han varit partiledare i snart ett år.
Karin Ernlund, Demiroks partisekreterare, tar ändå siffrorna med ro: "Vi vet att det tar tid att etablera sig som partiledare. Det är ett långsiktigt arbete som kommer att löna sig i längden".
Ursäkta? Nog för att partisekreterare ska låta peppiga, men tror Ernlund att det bara är mer tid som behövs?
Det ska sägas att Muharrem Demiroks uppgift inte är eller har varit den lättaste. I valet 2022 tappade Centerpartiet var fjärde väljare och fick 6,7 procent. Men i stället för en välbehövlig omstart blev processen att välja partiledare efter Annie Lööf rörig.
Först hamnade "landsbygdskandidaten" Daniel Bäckström i trubbel efter att inte ha svarat rappt nog om hbtq-frågor, och sedan anklagades folk som kampanjade för Elisabeth Thand Ringqvists för smutskastning. Vips presenterades den minst trolige kandidaten, Muharrem Demirok, som valberedningens förslag. Rubriker om misshandelsdomar, om att den föreslagne centerpartisten hade skallat folk när han var yngre, spreds.
Men klockan tickade och partiet måste ju ha en ledare, så det var bara att snabbt vända blad.
Med snart ett år på posten vet många inte vem C-ledaren är, och förtroendet är lågt.
Tidningen Arbetets ledarskribent Daniel Swedin skrev för ett år sedan en läsvärd text om att "Muharrem Demirok kan bli Centerpartiets Håkan Juholt" (12/1 2023). Swedin noterade att "Trots entusiastiska anhängare hade Bäckström och Thand Ringqvist skaffat sig för många fiender för att kunna vinna", och att det därför fick bli en person som ingen avskyr. Swedin igen: "Det var ungefär en sådan dynamik som ledde fram till att Håkan Juholt – inte Tomas Östros, inte Sven-Erik Österberg, inte Pär Nuder, inte Thomas Eneroth, inte Mikael Damberg och så vidare – blev Socialdemokraternas partiledare 2011".
Det kan förstås vara behagligt i ett parti att ingen falang avskyr partiledaren, som i Liberalerna under Nyamko Sabuni. Men hur många vänner har politiker som saknar fiender?
Optimistiska Karin Ernlund får ursäkta, men Centerpartiets problem stavas inte tid. Det är att folk inte ens bryr sig.
Juholt visste alla åtminstone vem han var.