Under natten till tisdag vaknade grannarna på Övre Husargatan i Göteborg till ljudet av en kraftig explosion, och efterföljande brandutveckling. Polisen har inlett en förundersökning om brott och flera saker pekar på att en kraftig sprängladdning placerats i husets källare.
Jag växte själv upp på en angränsande gata 300 meter därifrån, i ett område som påminner om vilket annat som helst. Husen som klär den centralt belägna dalen varierar från höga sekelskifteshus längs paradgatan mellan Järntorget och Slottsskogen till trevåningshus i trä och 1960-talets stenklädda rektanglar. Människorna som bor i området är i regel högutbildade (60 procent högre än snittet i staden) och någorlunda bemedlade, även om variationen är stor.
Anledningarna till att explosionen fått sådan uppmärksamhet är många. Den särskilt kraftiga explosionen, i ett hus där nästan 400 människor låg och sov är såklart den första. Att det eskalerande grova våldet i samhället länge varit på tapeten ger potentiellt händelsen politiska implikationer. Och att de drabbade var medelklass och delar gata med bland annat journalisthögskolan (i dag kallad JMG) i Göteborg skadar säkert inte heller.
Två personer vårdas fortfarande på IVA när det här går till tryck, men med en stor måtta tur ser ingen ut att ha omkommit som följd av händelsen. Det är inte heller fastställt exakt vad som har hänt, och eventuella motiv eller gängkopplingar är alltjämt spekulationer. Politiker har, givetvis utan att spekulera (nåja), redan proklamerat att olika åtgärder mot gängkriminalitet och för ett förbättrat vittnesskydd ska vidtas.
När jag själv växte upp i området var det förvisso ingen idyll. De stora och många bar- och restauranggatorna i området gjorde att fylleslagsmål och enskilda knivbråk förekom. Det centrala läget gjorde även att stölder och rån inte hörde till ovanligheter. Att några av restaurangerna hade kopplingar till mc-gäng var också välkänt bland de boende. Men om tisdagens sprängning var uppsåtlig är det ändå en skillnad i art och inte bara grad.
Samtidigt umgicks och idrottade vi under uppväxten ihop med barn från de nordöstra stadsdelarna; från Backa, Hammarkullen, Angered och Bergsjön. Där var artskillnaden i brottslighet redan då påtaglig. Där ersattes ofta knytnävar med skjutvapen, och polisens narkotikatillslag besvarades ibland med bombattacker. Men nyhetsrapporteringen är och var ofta exotifierande, som att gränsen gick någonstans längs spårvagnsfärden förbi Gamlestan.
Jag hyser en svag förhoppning om att detta kan bli sista spiken i kistan för idén om våldet som ett "förortsproblem".