På sätt och vis var det ett slags logisk kulmen på hela den sverigedemokratiska valrörelsen. Och ytterligare ett bevis för dem som inte redan sett det uppenbara: varför det är så vanskligt för regeringen att förlita sig på Sverigedemokraterna.
Vad var det då som skedde? En journalist från Expressen befann sig på Sverigedemokraternas valvaka. Samtidigt som han intervjuade riksdagsledamoten Richard Jomshof spelades den gamla eurodiscohitten L’amour Toujours. Den har ursprungligen ingen koppling till främlingsfientlighet men har på senare tid i Tyskland getts en ny text av högerextrema ungdomar: Ausländer raus, Deutschland den Deutschen, Ausländer raus. Det vill säga ”ut med utlänningarna, Tyskland åt tyskarna, ut med utlänningarna”.
Förmodligen hade det bara passerat som bakgrundsstök till intervjun om inte SD-riksdagsledamoten David Lång hade passerat förbi, skanderande den nya tyska texten. När han insåg att hans sång spelats in av Expressen försökte han lägga vantarna på journalistens utrustning.
Lång har sedermera avsagt sig sin riksdagsplats, vilket förstås är krishantering enligt skolboken. Men det gör inte att det som utspelade sig på valvakan inte har skett. Det innebär inte heller att låten spelades upp i högtalarna utan baktankar.
Hela valrörelsen har varit som en påminnelse om att Sverigedemokraterna trots regeringssamarbetet inte är ett parti som alla andra. Det är nästan som att man får intrycket av att den från toppnivån allt mer städade imagen har skavt. Kostymen har suttit där, men aldrig varit bekväm.
Det räcker egentligen med partiets slogan i EU-valet: Mitt Europa bygger murar. Det handlar inte om en sansad diskussion om för- och nackdelar med invandring, såväl ekonomisk som moralisk. Det är ett tvärstopp, Europa åt européerna.
Lägg till detta Kalla faktas avslöjande om Sverigedemokraternas alla anonyma påverkanskonton, ”trollfabriken”. Bara uppgifterna om sociala medie-kontona och det budskap de spred är i sig komprometterande. Men minst lika uppseendeväckande var hur SD reagerade på reportagen.
Någon egentligen ursäkt kom inte. I stället valde man att omväxlande förminska frågan, omväxlande gå på offensiven. Det tydligaste exemplet på det senare var när partiledaren Jimmie Åkesson gick till rasande attack mot vad han menade var en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation” driven av ”det samlade vänsterliberala etablissemanget”. Noga valda kodord för att mobilisera den egna väljarbasen med ett EU-val runt hörnet.
Om inte förr så då, visade Sverigedemokraterna att den egna agendan aldrig har varit att agera stödhjul åt en borgerlig regering. Partiet delar förvisso övertygelsen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna om vikten av att hålla Socialdemokraterna borta från makten. Där finns förstås också sakfrågor där man är överens.
Men ytterst vill SD driva igenom sin egen agenda. Det är därför man samarbetar med regeringen. Och det är därför som Tidöavtalet har så många passager som får såväl liberala som allmänborgerliga väljare att känna sig obekväma.
Det är också därför som så många borgerliga väljare är missnöjda. I valrörelsen utlovade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna en betydligt mer klassisk borgerlig politik. Sannolikt var det också vad många av väljarna förväntade sig. Ett slags alliansregeringen 2.0. I stället fick man Tidöavtalet.
Ju längre in i mandatperioden vi kommer, desto tydligare blir det: Sverigedemokraterna är ett effektivt vapen för att blockera S, men inte för att bedriva klassisk borgerlig politik. Efter den nyss avslutade valrörelsen borde det stå klart för alla.