Min farmor och farfar flyttade till Gottsunda i början av 1970-talet. Det hade blivit tungt med vedhuggningen i huset på landet, strax utanför Vaksala. I Gottsunda skulle de få ett bekvämt liv i en tvårummare i markplan. Släkten var på plats och gladdes över badrummet och den splitternya köksutrustningen, liksom över gångavståndet till mataffären, vårdcentralen och annan service.
En sak slår mig när jag läser om Uppsalas stadsutveckling på 2000-talet, fram till 2050. Om nya områden med svårsålda bostadsrätter, om oron för förtätningen i Eriksberg, Ulleråker och Bergsbrunna eller om nya hyresrätter i stadens utkanter med en stor andel mottagare av försörjningsstöd, där adresserna redan fått dåligt rykte.
Det som slår mig är att ingen skulle vilja ha motsvarande farmor och farfars lägenhet i dag, om de inte var absolut tvungna.
Välståndsökningen i Sverige de senaste 50 åren kan betraktas från olika perspektiv. Den som står till vänster politiskt väljer ofta att se de ökande klyftorna och den utbredda ojämlikheten. Och kontrasten blir uppenbar när man betraktar eliten förr och nu. De fyra i Abba som bodde i radhus i Vallentuna – i kontrast mot Spotifygrundaren som spränger berg i Djursholm för att få plats med bilarna. Eller Palmes lya i Vällingby – i kontrast mot Perssons och Reinfeldts privilegierade liv.
Men man kan också se det som att miljoner svenskar har fått chansen att förverkliga sina drömmar. Valfriheten har ökat enormt, främst tack vare reallöneökningar, men skattesänkningar och låga räntor har också spelat in. En snickare och en sjuksköterska i Uppsala har i dag tillsammans en månadsinkomst på över 50 000 kronor efter skatt.
Klyftan mellan lönearbetare och näringslivselit har ökat sedan 1970-talet, vilket ofta brukar påpekas när kritiker hänvisar till LO:s årliga undersökning Makteliten (som jämför industriarbetarlönen med ersättningen till börsbolagscheferna). Men man missar då den avgörande klyftan i Sverige på 2020-talet, mellan de som jobbar och de som helt saknar en position på arbetsmarknaden. En allt större andel av de senare är utlandsfödda eller har utlandsfödda föräldrar.
Stadsplanering sker inte bara i ett fysiskt landskap med skog, åkrar och vatten. Lika viktigt är det ekonomiska landskapet. Utanförskap och segregation har många negativa effekter, en av de viktigaste är försämrad rörlighet. De som hamnar i ett bostadsområde blir kvar där under överskådlig tid.
När planerna för Uppsala 2050 tar form kan man alltså inte bortse från vilka man tänker sig ska flytta dit. De resursstarka med jobb är många till antalet och de har höga krav. Då väljer man att bo tätt inne i stan eller att ha gott om utrymme utanför citykärnan, och i stället nära till naturen. En logisk slutsats är då att inte bygga tätt i stadens utkant – det vill säga som i Gränby, Salabacke och i kommande områden som Ultuna/Ulleråker samt Bergsbrunna.
Man ska inte överdriva fruktan för att sydöstra stadsdelarna blir ”ett nytt utsatt område”. Men antalet bostäder (21 500) väcker frågor och vilka som kan tänka sig att flytta dit är en öppen fråga. En helt okänd variabel är den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Att varje generation fått det bättre sedan andra världskriget är ett faktum, men många tecken tyder på att kurvan planar ut. En annan fråga är utvecklingen av integration och flyktinginvandring under kommande decennier.
Kanske kan de mötas och trivas i Uppsalas nya områden, integrerade nya invånare med jobb och andra som fått sänka sina krav på grund av inflation och normala räntenivåer? Vad farfar och farmor tycker är tyvärr inte längre relevant.