Nytt år och nya bevis på ökade klyftor. Visste ni att fem svenskar tillsammans äger mer än halva den svenska befolkningen? Och om några veckor kommer lönestatistik som visar att ”den ekonomiska eliten” tjänar ungefär 70 gånger mer än en industriarbetare. Samtidigt går vården på knäna och skolan kan inte utjämna skillnaderna för nästa generation. Det verkar inte klokt! Dags att avskaffa kapitalismen, eller åtminstone höja skatterna rejält om vi ska få ett anständigt samhälle?
Då svarar någon att de där fem miljoner fattiga svenskarna i princip inte äger någonting alls, men att sänkt skatt på arbete i ett nafs skulle äta upp de fem ”rikingarna” - dessutom ett stort antal av deras kumpaner. Båda sidor kan sina argument. En mer balanserad diskussion brukar sluta med att det nog är dags att skruva lite på skatteskalorna för arbete och kapital. Sedan händer förmodligen ingenting.
Den internationella konfederationen Oxfam har som mål att öka jämlikheten i världen, mellan och inom länder. Syftet är gott men tonläget är skyhögt och urvalet oärligt och missvisande. Jämförelsetalen och -åren väljs med precision för maximal effekt. Före pandemin (2019) fick 22 stormrika delta, men sedan dess har det gått sämre för dem högst upp och de fick skäras ned till fem den här gången. Men det är inte deras öde Susanne Standfast, Oxfam Sverige, syftar på med sitt omdöme ”ett politiskt misslyckande” (15/1).
LO kommer att ge sitt bidrag till upprördheten med sin undersökning Makteliten i februari. ”Skillnaderna eskalerar” slog man fast i fjol efter resultatet att knappt 200 utvalda höginkomsttagare tjänar lika mycket som drygt 20 industriarbetare (både lön och kapitalinkomster). Inte tillräckligt upprörande, anser LO; och gör rubrik på att ”den ekonomiska eliten” tjänar som 69 arbetare.
Då har man valt ut vd:arna för de 50 största börsbolagen, alltså internationella storbolag. Den som vill vända på LO:s undersökning skulle kunna jämföra de 50 högst betalda byggnadsarbetarna med genomsnittet av landets 6 300 vd:ar – och kanske komma fram till att ansvar inte lönar sig tillräckligt.
Ingenting förmår att piska upp antikapitaliststämningen som ordet ”miljardär”. Sverige har ju blivit ett paradis för denna grupp enligt boken Girig-Sverige, som blivit något av en bibel för kritiken mot den rådande ordningen. Författaren Andreas Cervenka menar att räntepolitiken, lägre skatt på kapital och privatiseringar samverkat när Sverige fått över 500 miljardärer, flest i världen per capita.
Han har inte fel, allt detta har på olika sätt bidragit. Men för en rättvisare bild, och en mer sansad debatt om klyftor och orättvisor, kan en fjärde faktor föras in: uppskalning. Uppskalning har nämnts många gånger av unga innovatörer inom branscher som it, tech och spel. Sådana är mycket vanliga i Sverige, liksom numera i gruppen svenska miljardärer.
När Kamprad, Persson och andra 1900-talsentreprenörer skulle skala upp sin verksamhet tog det decennier av att öppna kontor, anställa rätt personal och försöka konkurrera på nya marknader. För uppstartsföretag med rätt idé går det momentant på 2000-talet. Världen är tillgänglig i realtid för att testa produkten.
Man kan tycka vad man vill om globalt kapital, om svårigheten med beskattning och att skapa rimliga arbetsvillkor för anställda. Men skulle det vara bättre om Sverige helt släppte kreativiteten och inkomsterna till andra länder?
Det finns sanslöst rika men sambandet med fattigdom är inte så skarpt som vissa tror. Ökad jämlikhet är både önskvärd och helt rimlig. Men en sansad debatt om hur det ska gå till är och förblir inte vänsterns starka sida.