Veckans avsnitt av SVT:s Utrikesbyrån handlade om att Tyskland är på väg att legalisera "gängens gräs" cannabis (14/11). För särskilt de De gröna, som ingår i koalitionsregeringen med socialdemokratiska SPD och liberala FDP, är det en stor seger.

Programmet handlade till stor del om en legalisering skulle kunna dra undan mattan för de kriminella gängen, ett argument som återkommer i den svenska debatten. Men frågan om vår mest använda illegala drog är större än att enbart handla om gängens ekonomi. 

Ska cannabis ens ses som farligare droger? Hur dämpas skadorna bäst? Ska politiken och rättsväsendet alls "hantera" den stora majoritet cannabisanvändare som, enligt WHO, inte utvecklar ett beroende? 

När den förra regeringen våren 2022 tillsatte en ny narkotikautredning fick den ändå inte i uppdrag att se över den svenska narkotikastrafflagen. Dåvarande socialminister Lena Hallengren (S) menade att det hade skickat fel "signaler". Trots att Folkhälsomyndigheten, Sveriges Kommuner och regioner och Samsjuklighetsutredningen ville att det skulle tittas på lagstiftningen, blev det alltså blankt nej. 

Samma politiker som under pandemin bad oss lyssna på myndighetsexperterna viftade plötsligt bort Folkhälsomyndighetens rekommendation. Nuvarande regering fortsätter i samma spår. 

Hur länge som helst kommer det inte att gå. Sverige är trots allt ingen isolerad ö. Tyskland kommer att påverka oss, och det är inte det enda landet som omprövar synen på cannabis. Unga svenskar precis som andra unga européer har en mer tillåtande attityd. 

Medan Tysklands gröna parti alltså har drivit på för legalisering petades för fem år sedan den dåvarande unge miljöpartisten Anders Schröder, som öppnade upp för legalisering, från sin riksdagsplats. Uppståndelse uppstod även när Kristdemokraternas Sara Skyttedal häromåret offentligt förespråkade cannabislegalisering, men hon ser ut att klara sig som KD-topp. Anders Schröder var troligtvis bara lite före sin tid.

Att han och Skyttedal inte är ensamma märks på de svenska partiernas ungdomsförbund. Flera av dem driver på för antingen att avkriminalisera cannabisbruk, eller för att legalisera drogen (hantera den ungefär som alkohol). Enligt en genomgång av Expressen är åtminstone fem av dem öppna för någon form av förändring (16/11). 

Inställningen att vad som än händer stå fast vid att signalera "nolltolerans mot narkotika" är inte bara obegriplig för yngre generationer. Den bidrog också länge till att Sverige halkade efter i missbruksvården. När acceptansen för insatser som sprutbyte och metadonbehandling ökade i vår omvärld dröjde det ända till 2006 för Sverige att få en lagstiftning som tillät sprutbyten. 

I journalisten Johan Wickléns bok "Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket" (Volante) intervjuas bland andra Widar Andersson, politisk redaktör på Folkbladet och i boken kallad ”sossen som bytte sida”. Andersson, som tidigare var en "krigare" mot knarket, förespråkar numera ett så "narkotikaskadefritt” samhälle som möjligt. 

I stället för att jaga en utopi (narkotikafritt) borde det vara givet för politiken att försöka minska lidande, missbruk och död. 

Att jaga vanliga cannabisbrukare utan problem hör inte dit. Det är utmärkt att tyska och flera andra länders beslutsfattare har insett det.

Ungdomar har inte alltid rätt – men det händer att de har det.