Även om man får äta ordentligt kan en begagnad jacka göra ont i själen.
Vissa saker från barndomen minns man tydligare än annat. Som när jag slängde den begagnade vinterjackan i soprummet och grät. Min gamla jacka var sliten och jag behövde verkligen en ny inför vintern. Men när man är tonåring vill man ha det alla andra vill ha, inte en turkos täckjacka från Myrorna.
Det spelade ingen roll att jag på något plan förstod att min mamma inte hade råd med något annat. I den åldern är det svårt att acceptera att inte få ha nya och fina kläder som ”alla andra”. Det som med ett vuxet perspektiv kan kännas futtigt, var då något som rev upp känslor så starka att de nästan tog sig fysiska uttryck.
Så här års återkommer jag ofta till de där åren under min uppväxt när det var knapert. Om vardagen går an, så är just julen en tid när barn från fattigare familjer inte längre kan låtsas att de har det precis som alla andra. För när vissa kan glädja sig åt den senaste spelkonsollen i tomtesäcken, får andra förlita sig på julklappsstöd från kyrkan.
I vardagen är det lättare att tänka bort fattigdomen. Läxor ska läsas, prov ska skrivas – lunken skymmer tanken på att man inte har. I juletid blir det svårare att inte påminnas om hur stora skillnaderna kan vara. Därför är det också angeläget att en dag som denna ta upp just barnfattigdom.
Den finns där och inte minst de senaste två årens inflation har förstärkt den. I rapporten ”Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2024”, framtagen av Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen, framgår bland annat att 42 procent av alla ensamstående föräldrar med låg inkomst uppger att de varit tvungna att låna pengar för att klara av att betala sådant som mat och hyra det senaste halvåret.
Det är en rejäl uppgång från föregående års undersökning, då 34 procent svarade att de var tvungna att låna till löpande utgifter av det här slaget.
Många av barnen som räknas som fattiga får både äta sig mätta och har hela kläder, men fattigdom handlar om mer än mat i magen. Det mentala och, ibland, sociala utanförskap som följer av relativ fattigdom är högst reellt.
Och därför blir det också en viktig uppgift att se och uppmärksamma den situation de befinner sig i. Det handlar om att uppmärksamma det glömda Sverige. Om att, precis som när uttrycket myntades för snart 100 år sedan av Folkpartiledaren Bertil Ohlin, vara en röst för dem som lever under svåra förhållanden. Det gäller inte minst barnen. De har inte samma möjlighet att påverka sin situation.
Som barn i en fattig familj spelar det ju ingen roll om det är föräldrarnas oförmåga att planera hushållets ekonomi som är orsaken till att det saknas pengar. Eller om det är så att pengarna går till att finansiera missbruk. Julklapparna uteblir ändå och magen kurrar lika mycket, oavsett om mamma och pappa bara är oansvariga eller om de faktiskt är fattiga ”på riktigt”.
Från framför allt borgerligt håll är detta ofta något som glöms bort. Man fastnar dels i diskussioner om absolut och relativ fattigdom. Dels om det mest är en fråga om bristande vandel – om de (föräldrarna) bara rökte, söp eller knarkade mindre och prioriterade bättre skulle barnen ha det bättre.
Fokus borde i stället ligga på barnen och på det faktum att de inte har valt sin livssituation, att de inte kan förväntas styra sina föräldrars beteenden. En rimlig politik tar sin utgångspunkt i hur barnens livschanser bäst kan tillvaratas.
För också den relativa fattigdomen sätter sina spår. Att julklapparna kom från kyrkan och att man grät över den begagnade turkosa jackan det fortsätter att betyda något. Trots att jag alltid var mätt.