I tisdags kom Diskrimineringsombudsmannen (DO) med beskedet att myndigheten kräver Region Uppsala på 70 000 kronor i skadestånd. Enligt DO ska alltså en kvinnlig läkare på en vårdcentral i Uppsala ha diskriminerat en patient i slöja. Läkaren i fråga ska ha bett patienten att ta av sig huvudduken. Enligt regionen gjorde läkaren det för att hon ansåg sig behöva se ”hela patienten för att säkerställa en hel hudkostym”. DO gör en helt annan tolkning och hävdar alltså att patienten är diskriminerad.

När jag ber DO om handlingar i ärendet får jag bland annat myndighetens kravbrev där det står att "DO bedömer att Regionen genom läkarens agerande har missgynnat A genom att behandla henne sämre än hur en annan patient skulle ha behandlats i en jämförbar situation av skäl som har samband med A:s religion." 

Om det stämmer att läkaren i fråga skulle ha betett sig illa av sunkiga och rasistiska skäl är det onekligen ett fall av diskriminering. Men om läkaren har bett patienten att visa hud som täcks av tyg på exempelvis hals och nacke, för att kunna göra en välgrundad bedömning som läkare, är det förstås någonting annat.

När jag kontaktar Region Uppsala får jag veta att de inte "kommenterar detta just nu" eftersom det "kommer att bli en rättsprocess". Med andra ord: regionen går inte DO:s krav till mötes. Därmed kommer DO att ansöka om stämning vid domstol. Om regionen faktiskt tror på läkarens beskrivning av det inträffade är det utmärkt att låta fallet prövas rättsligt. 

Att DO har landat i en bedömning är nämligen inget kvitto på att DO har rätt. 

För några år sedan drev myndigheten olika fall där personer på arbetsmarknaden av religiösa skäl inte ville ta personer av motsatt kön i hand. Ett fall rörde en kvinna som hade sökt jobb på ett tolkföretag i Uppsala. Kvinnan kallades till arbetsintervju, men tog inte den manliga chefen i hand med hänvisning till sin tro, varpå mötet avslutades. Kvinnan tog då hjälp av DO, som yrkade på 80 000 kronor i skadestånd, och som drev fallet till domstol. Arbetsdomstolen landade i att kvinnan skulle få hälften av summan, 40 000 kronor. 

DO hade även tidigare drivit fall där både män och kvinnor av religiösa skäl i olika situationer inte har tagit personer med "fel kön" i hand. I stället för att se könsdiskrimineringen i sammanhanget har DO:s utgångspunkt varit att det är den religiöst konservativa som utsätts för diskriminering.

I fallet med tolkföretaget i Uppsala påpekade arbetsgivarparterna att företaget hade ett krav på "neutralitet enligt god tolksed", och att en utebliven handskakning kunde tolkas som att tolken i fråga tolkar till ens nackdel. Företaget, som samlade folk med olika etniska och religiösa bakgrunder, hade en policy för mångfald och jämställdhet – där det ingick att inte särbehandla kvinnor eller män.

Jämställdhet brukar vanligtvis ses som ett viktigt värde. Så varför har en svensk myndighet som DO drivit linjen att arbetsplatser som ställer krav på likabehandling gör sig skyldiga till diskriminering? 

Om samma enögdhet har påverkat bedömningen i det aktuella fallet, där en läkare påstås ha diskriminerat en kvinna med slöja, vet man som utomstående ännu inte. Därför är det utmärkt att ärendet får prövas i domstol, snarare än att skadeståndet betalas för att man inte tror sig kunna få rätt mot DO. 

Om DO har gjort en korrekt bedömning lär det visa sig och i så fall ska regionen förstås få bakläxa, men jag skulle inte ta gift på att så är fallet.