Kraschlandning i verkligheten. Så kan man beskriva hur det kändes när min Hornstullsbubbla sprack för några år sedan.
När vi fick vårt första barn var det självklart att vi skulle dela vår föräldraledighet lika. Vi ville bägge vara en viktig del av vårt barns uppväxt redan från början. Det var dessutom precis så alla våra kompisar gjorde.
Intrycket av att det var så här det var bara förstärktes när jag tog över stafettpinnen efter nio månader. På öppna förskolan var det jag och de andra papporna. Mammorna hade ju återvänt till sina jobb.
Sedan läste jag på om uttaget av föräldraledighet. I samma veva gick jag även på en middag med ett gäng kompisar från grundskoletiden. Krasch, bom, bang! Där sprack den bubblan. För som min kompis sa när han förklarade varför de inte hade flyttat till hus: ”Nej, du förstår, vi har ju tre barn. Så min fru har ju varit hemma rätt mycket och har därför inte så bra lön.”
I samband med den internationella kvinnodagen 8 mars är det naturligt för mig som pappa, man och äkta make att uppehålla mig vid föräldraledigheten. Det är något jag kan relatera till och tydligare markör över ojämställdheten är svår att hitta.
Fackförbundet TCO tar regelbundet fram ett jämställdhetsindex och det är ingen munter läsning för den som tror på jämställdhet mellan män och kvinnor. Indexet bygger på Försäkringskassans statistik över utbetalade dagar med föräldraledighet och tillfällig föräldraledighet vid vård av barn (vab).
Efter att fördelningen stadigt blivit mer jämställd blev den mer ojämställt fördelad 2021. Detta är förhoppningsvis inget trendbrott, pandemin anges som förklaring. När fler har jobbat hemma, har färre dagar tagits ut för barn äldre än ett år. Och eftersom kvinnor tar ut fler dagar ju yngre barnen är, påverkar detta fördelningen.
Detta är i och för sig också en indikator på hur det står till med jämställdheten. Kvinnan tar i högre utsträckning de ”jobbiga” dagarna när barnen är riktigt små, medan pappan tar de ”enklare” dagarna högre upp i åldrarna. Försäkringskassans statistik visar också tydligt att bara omkring 20 procent av föräldraparen delar på föräldraledigheten ”jämställt” (definierat som att vardera föräldern tagit ut mellan 40 och 60 procent av försäkringen).
Den långsiktiga trenden vad gäller manligt uttag av föräldraledighet är visserligen svagt uppåtgående. Men ökningen är så svag att det skulle ta 15-20 år i nuvarande takt om fördelningen ska bli jämställd. Detta under förutsättning att de senaste årens hack i kurvan bara är just det.
Det är uppenbart att det krävs en attitydförändring, för barnens och jämställdhetens skull. Det måste vara lika självklart för män att vilja vara hemma med barnen som det är för kvinnor att faktiskt låta männen vara hemma.
Den ojämställdhet som grundläggs under de tidiga föräldraåren har nämligen en tendens att sitta i. Därför handlar om uttag av föräldraledighet mer om en tillfälligt svagare privatekonomi och hur man rent praktiskt ordnar småbarnsåren.
Pappamånaderna gjorde stor skillnad på sin tid, men det är tydligt att den lilla knuffen i rätt riktning inte räcker. Det behövs en attitydförändring hos både män, kvinnor och arbetsgivare kring föraldraledighet – för jämställdhetens skull. Kanske även ytterligare mamma- och pappamånader.
Internationella kvinnodagen har en drygt hundraårig historia. Den har sina rötter i något mycket konkret: kampen för kvinnlig rösträtt. Men den har hela tiden också haft ett vidare fokus på kvinnors lika rättigheter och jämställdhet.
Så om man som pappa vill uppmärksamma kvinnodagen kan man strunta i blombuketterna. En riktig pappaledighet är en mycket bättre present.