Tolerans verkar i svenskan ha blivit ett positivt laddat men ganska innehållslöst begrepp. Vi ser oss som toleranta, och beskrivs som det av statsvetare som egentligen mätt förekomsten av negativa attityder mot diverse relativt ytliga olikheter. 

Men tolerans bör i den bredare kontexten förstås som ett förhållningssätt. En insikt om att det goda livet kan utformas på olika sätt, och att försöken att pådyvla människor ett visst levnadssätt kommer med höga kostnader. 

Det kan även förstås som en kunskapsteoretisk tumregel. Vi vet att världen är komplex, och sammanfattningen av vad som sker runtomkring oss kan lägga tonvikt på olika saker och uttryckas på olika sätt. Det betyder samtidigt inte att de inte kan vara olika bra. Den ena kan vara mer användbar eller bättre överensstämmande med verkligheten än den andra, men toleransen kan uppmuntra till en välbehövlig ödmjukhet inför vad vi tror oss veta. Innan vi bedömer behöver vi förstå. Det är viktigt i alla möten, inte minst över kulturella och religiösa gränser.

Förhoppningarna om ett land, en kultur har aldrig besannats. Trots målmedvetna och grymma nationalistiska rörelser har det inte ens kunnat frambringas med våld. I stället är så gott som alla världens länder mångkulturella i någon bemärkelse, oavsett om minoritetskulturerna funnits där i årtusenden eller är nyligen framvuxna. Majoritetssamhällets sammanhållning behöver samtidigt inte vara ett hot. Det kan till och med vara en förutsättning i det långa loppet.

Den motsättningen luftas dock av såväl Ardalan Shekarabi (S) i diskussionen om konfessionella friskolor som kulturkrigare på högerflanken. Idén, att vissa minoriteters praktiserande av den egna kulturen eller religionen utanför den rådande normen skulle innebära ett hot mot majoritetssamhällets sammanhållning, är helt enkelt falsk. Det har samtidigt alltid varit en tacksam måltavla för den som i stort eller smått förespråkar konformitet.

I debatten klumpas nämligen ofta olika delar av kulturen ihop. För att ett pluralistiskt samhälle ska kunna fungera behövs det moraliska konventioner som förenar de olika grupperna. Grundläggande normer om hur vi förhåller oss mot varandra; hur gemensamma problem bemöts, hur konflikter förebyggs och hanteras. Det är sannolikt grunden för alla former av integration, men i uppritande av dessa regler är toleransen ett viktigt verktyg. Den som söker total anpassning kommer alltid behöva acceptera höga mänskliga kostnader, i jakten på en omöjlig dröm. Det betyder såklart inte att vi ska vara toleranta mot hedersvåld eller andra menliga kulturella kvarlevor.

I stället borde tolerans i det politiska samtalet förstås som en zon – ett utrymme mellan det våra moraliska konventioner förpliktigar oss att motverka och det som vi tycker om. Saker vi ogillar men som måste tillåta existera, om inte annat för att vi människor tenderar ha svårt att skilja på dessa. Det är ett förkroppsligande av hur vi inte får låta perfektion bli det godas fiende. Det kan samtidigt aldrig vara någon exakt vetenskap, utan en ständig balansakt som kräver självkritik. 

Just därför har jag, precis som alla andra, svårt att vara tolerant. Man tolererar nämligen det man inte fullt ut kan acceptera, och gärna saker man saknar en fullständig uppfattning om. Det är en svår, men ack så viktig sak att göra. En nödvändighet för att undvika en absurd relativism å ena sidan, och en hänsynslös chauvinism å den andra.