Hur var det möjligt att Karolinska institutets tidigare ”stjärnkirurg” Macchiarini, som opererade in plaststrupar på människor, inte stoppades långt tidigare? Trots fusk och livsfarliga experiment på människor beviljades han länge forskningsmedel och åtnjöt tunga professorers stöd. Tidskriften The Lancet publicerade Macchiarini och hans forskargrupps påståenden om att det gick att ersätta mänskliga strupar med plast.
Macchiarini-fallet väckte journalisten Hanne Kjöllers nyfikenhet. Hur står det egentligen till med svensk forskning? Och hur används alla de statliga forskningsmiljarderna? Att mycket kan bli bättre framgår med tydlighet i hennes bok ”Kris i forskningsfrågan”, med undertiteln: ”eller: vad fan får vi för pengarna?” (Fri tanke förlag).
Det läggs årligen omkring 115 miljarder kronor på ”forskning och utveckling”. Den större delen av dessa miljarder kommer från det privata, 37 från statskassan och 8 miljarder från andra "offentliga skattkistor”.
Sverige var fram till 1990-talet en ledande forskningsnation. Därefter har vi tappat mark, trots att anslagen har fördubblats.
Kjöller nämner att Danmark, som länge låg efter oss, numera har ett rejält försprång. En förklaring kan vara att danskarna har utvecklat en forskningskultur, medan vi har stärkt en undervisnings- och myndighetskultur. I Danmark har man även centraliserat, som att samla all naturvetenskaplig forskning under ett tak i Köpenhamn. Bland mycket annat.
Forskas det i Sverige på rätt saker? Det råder vetenskapliga kunskapsluckor om exempelvis förlossningsskador, behandling av ADHD eller lämplig vård för urininkontinens bland äldre kvinnor, konstaterar Kjöller. Samtidigt som hon hittar exempel på hur miljoner plöjs ner i undermåliga forskningsprojekt.
Faran med ”fake science” ska inte underskattas. Som när en forskargrupp i slutet av 1990-talet hävdade att mässlingsvaccin kunde orsaka autism. Senare avslöjades det att studien var oseriös. Men myten levde ändå vidare. Återigen dog barn av en sjukdom som hade varit på väg att utrotas, skriver Kjöller. Och letar systemfel i både forskarvärlden och i forskningspolitiken.
”För att få pengar till forskning måste du visa vilken lovande alternativt storslagen forskare du är. Och det gör du genom att få din forskning publicerad – helst i de största och mest prestigefulla tidskrifterna", skriver hon. Därför blir det viktigt att jaga citat. Att något sägs, och var, blir viktigare än innehållet eller vem som säger vad.
Att tidskrifter i toppskiktet vill publicera revolutionerande, banbrytande och spektakulära resultat tar även det fokus från forskningens innehåll.
Eftersom vi betalar för forskningen borde vi ha rätt att kräva tillgång, transparens, kvalitet och mer fokus på kunskapsbyggande eller ”nytta”, menar Kjöller.
Kritiken mot politiker - röda som blåa - är inte heller nådig. Medan ”storögda liberala forskningsministrar" har plöjt ner mer "mer pengar än vad forskarna kunnat göra av med” kritiseras socialdemokrater för att ha använt forskningspolitiken för att nå politiska mål.
I många länder har posten som forskningsminister politisk tyngd. Kjöller frågar sig varför Sveriges forskningsminister Matilda Ernkrantz på ett engelskspråkigt heldagsseminarium, inför en internationell samling med framstående forskare, valde att prata svenska.
Varför bryr sig politiken inte mer om något så viktigt som forskning?
Det är en bra fråga.