17-åriga Mahshid förklarar för SVT Uppsala hur det var att som barn växa upp i Iran: "Vi ville inte ha hijab men vi var tvungna" (7/10).
Sedan Mahsa Jina Amini greps av moralpoliser i Teheran - och avled - har det protesterats mot kvinnoförtrycket i Iran.
Feminister med rötter i Mellanöstern uttrycker även frustration över att svenska politiker och feminister inte tydligare har stått upp för de förtryckta. Länge vacklade stödet. Politiskt har det varit betydligt mer populärt att tala i generella termer om patriarkat, än att lyfta problem som att flickor på förskolor måste bära slöja, eller sådant som tvångsäktenskap och könsstympning.
Amineh Kakabaveh, som sedan länge leder föreningen Varken hora eller kuvad, påminner i en artikel om hur motarbetad hon blev när hon som riksdagsledamot drev dessa frågor i Vänsterpartiet. Hon skriver att trots att V-politiker i partiledningen kallar sig feminister "så har de passivt upprätthållit hedersförtryck och förlegad kvinnosyn i svenska religiösa skolor och många utsatta förorter" (Expressen, 8/10). Identitetspolitiker som annars ofta talar om "tolkningsföreträde" hade märkbara svårigheter att lyssna på en "rasifierad" kvinna och partikamrat som flytt från förtryckets Iran.
Fortfarande heter det att "protesterna handlar inte om slöjan", om det som nu sker i Iran, bland somliga vänsterpartister. Men vad skulle protesterna handla om, om inte islamistiskt slöjtvång?
Ytterligare en "kvinna, flykting från Iran och en gång offer för hedersvåld", som hon beskriver sig, är Maria Rashidi som leder Kvinnors Rätt. "Efter tre veckor saknar jag fortfarande de svenska feministernas röst", skriver hon (GP, 8/10). Rashidi igen: "De tycks ännu förvirrade över skillnaden på hijab och en fedorahatt", ständigt oroade över att "råka förolämpa en sedvänja de inte förstår".
Hon är tyvärr inte utan poänger.
Det har passerat två decennier sedan Gudrun Schyman höll sitt så kallade talibantal, där hon pratade om "samma struktur" här som där. Därefter talade många i svensk offentlighet om "samma", och osynliggjorde på samma gång hedersförtrycket.
Men det går inte att blunda i all evighet.
"Vi ville inte ha hijab men vi var tvungna", som tonåringen Mahshid och många med henne har förklarat i svenska medier på sistone. Eller som Kakabaveh nämner i sitt debattinlägg ger iranier och kurder "ett rungande nej till de islamistiska lagar som gör kvinnor till halvmänniskor".
Förtrycket går inte längre att vifta bort.