I morgon samlas Uppsalas politiker åter för kommunfullmäktige. En av de skriftliga frågorna som står med på dagordningen är ställd av Mattias Holmström (KD) och handlar om kommunens kommunikationsstab.
Holmström undrar bland annat varför antalet kommunala kommunikatörer ökar. Frågan är högst relevant. När jag tidigare i höstas bad kommunen om statistik över antalet anställda kommunikatörer, och deras löner, kunde man se en ökning från 79 till 89 tjänster på ett halvår. Dessutom visade sig medianlönen på kommunikationsstaben ligga på 40 600 kronor. För mindre privata kommunikationsbyråer kan det bli svårt att rekrytera om de helt enkelt inte har möjlighet att erbjuda motsvarande lönenivåer.
Men för Erik Pelling, kommunalråd (S), tycks allt detta helt oproblematiskt. Han skriver i interpellationssvaret att ”vår kommunikationsavdelning och det lokala näringslivet kompletterar varandra”. I svaret försvaras bemanningen på kommunikationsstaben, 89,5 tjänster, samt ytterligare några tidsbegränsade pågående projekt och tjänster.
En del av nyrekryteringarna i år är av personer som redan fanns i den kommunala organisationen, påpekar Pelling. Samma ”argument” framförde Uppsalas kommunikationsdirektör Marica Nordwall i en tidigare replik mot mig (UNT, 24/9). Men det spelar ingen roll varifrån personalstyrkan kommer. Det är inte där skon klämmer.
Nordwall nämnde i sitt försvar av kommunikationsstabens storlek att det är viktigt att ”skapa en attraktiv bild av Uppsala”.
Och just där har vi problemet.
Att kommunen ska bistå invånarna med nödvändig information är en självklarhet. Kommunikation ska tas på största allvar. Men vad exakt innebär det att skapa en ”attraktiv bild”?
För två år sedan uppmärksammade branschtidningen Journalisten (19/10 2017) att journalister på UNT hade märkt av kommunikationsstabens önskan om en särskild ”bild” av Uppsala. Tidningen intervjuade UNT:s reporter Elin Sandow som gav ett tydligt exempel på detta. Hon hade skrivit en artikel om ungdomsbråk och intervjuade därför en insatt person på kommunen. Först godkändes citaten i artikeln av den intervjuade. Men sedan hävdade kommunens kommunikationsavdelning att artikeln i det skicket skulle kunna skapa oro bland Uppsalaborna. Pressavdelningen ville alltså ge en mer tillrättalagd bild.
Den här sortens klåfingrighet är knappast att stärka demokratin, tvärtom.
Många kommuner i landet, Uppsala inkluderat, går vilse i vad det kommunala uppdraget innebär. Från att arbeta professionellt med information till medborgarna – vilket som sagt är viktigt – glider man över i att likt ett större företag ha en pressavdelning som arbetar med PR. Fokus hamnar då på ”bilden”, på ”varumärket”, snarare än på verkligheten.
Det påminner även om diskussionen om polisens lista över utsatta områden. Erik Pelling har tidigare beklagat sig över att Gottsunda klassificeras som ”särskilt utsatt”, eftersom ”många av de boende uppfattade att de fick en etikett som inte stämmer” (DN, 3/4 2019). Men om polisen har svårt att fullgöra sitt uppdrag och bedömer läget som akut är ”etiketten”, eller att en del personer ”uppfattar” att problemen saknas, inte det centrala.
Problemet med Uppsalas kommunikationsstab är alltså en bredare fråga än slöseri med skattemedel. Det handlar också om vad en kommun inte ska göra. Som att sprida en retuscherad reklambild av kommunen.
Sällan har så många av landets kommuner gått så vilse på så kort tid, som i denna pågående kommunsjuka med svällande pressavdelningar.