Vad var det som gjorde att Sverige klarade finanskrisen så mycket bättre än andra europeiska länder? Under den första halvan av 2010-talet rusade budgetunderskotten och statsskulden, främst i Sydeuropa men också i exempelvis Frankrike och Belgien.
Det fanns flera orsaker till att skuldnivån nådde 100 eller till och med 200 procent av BNP (i Grekland), medan Sveriges statsskuld hörde till de allra lägsta. Men en viktig förklaring var de olika pensionssystemen. Efter 1990-talskrisen konstruerades ett hållbart pensionssystem där var och en tjänade in pensionsrätter som sedan bestämde storleken på pensionen.
I andra länder var det lätt att gå till val på högre ersättning eller andra förmåner för en stor homogen väljargrupp. I Sverige skötte systemet sig självt. Det har inte varit gnisselfritt här heller. När ekonomin blev sämre och det fanns mindre pengar i systemet slog bromsen till. När jobbskatteavdraget infördes knorrades det över skatteskillnaden mellan lön och pension. Och när medellivslängden ökar blir det också i Sverige nödvändigt att jobba något längre.
Men principen är enkel och klar. Pengar in och pengar ut. Detta har tjänat Sverige bättre än vad vi förstår och det höll i nästan 30 år.
Socialdemokraterna var först ut med sitt pensionstillägg på upp till 600 kronor i månaden för dem med pensioner i spannet 9 000-17 000 kronor. Övriga fem partier i Pensionsgruppen gick tyvärr med på tillägget. Vem vill stöta sig med den mäktiga väljargruppen pensionärer?
För ungefär en månad sedan trillade kuverten ned i brevlådan hos mängder av 40-talistpar där mannen fick veta att han tjänat för mycket och kvinnan att hon tjänat för lite för att få sina tillägg. Tyvärr är det så det ser ut på många håll.
Inför valet kommer således de som ligger över gränsen för tillägget att kräva kompensation. Det är inte rimligt att ha slitit i 45 år på ett bygge för några hundralappar extra i månaden, säger någon, och har förstås alldeles rätt.
De med låg pension kräver sedan i sin tur en höjning. ”Man ska kunna leva på sin pension” är ett slagord som även politikerna använt. Om skälet till den lägre pensionen är deltidsarbete eller sjukdom spelar ingen roll. Pensionen kan kompensera även för samhällsproblem som brister i jämställdhet eller arbetsmiljö. Men kopplingen till lönen blir sämre, liksom hållbarheten i pensionssystemet.
Dammluckorna har öppnats. Sverigedemokraterna presenterar pensionsreformen ”Tusenlappen”, där en genomsnittlig pensionär får cirka 1 000 kronor extra i plånboken varje månad (DN Debatt 29/9). SSU:s Lisa Nåbo och Pavlos Cavalier Bizas håller med: ”Att pensionerna är alldeles för låga har SD rätt om. Det måste vi som socialdemokrater erkänna”, skriver de på Expressens debattsida (1/10).
Tyvärr har inte heller borgerliga politiker visat sig kunna stå upp för viktiga principer. Under våren 2010 darrade alliansregeringen när bromsen i pensionssystemet slog till och pensionerna skulle sänkas något. I vårpropositionen presenterades då en skattesänkning på motsvarande belopp. Med ett penndrag kastades alltså både det hållbara pensionssystemet och arbetslinjen under bussen.
När skatteskillnaden mellan de som arbetar och pensionärer sedan steg för steg utraderats har moderater och andra mumlat om att man ”inte kan vara emot skattesänkningar”.
Det är inte så att pensionerna kommer att haverera efter valet. Alla system behöver justeras med tiden och förändringarna hittills är inte genomgripande. Men principerna har hamnat i skymundan och nästa gång, i valet 2026, kan den svenska och den grekiska vägen stå emot varandra. Vilket parti blir först med att välja den svenska?