Välkommen till Uppsala, välkommen hem. I veckan kom första antagningsbeskedet till universitets hösttermin. Grattis till alla antagna. Uppsala universitet blev för 10:e året i rad Sveriges mest sökta, och inte undra på det. Nordens äldsta universitet, underbara studentnationer och en utbildning av rang. Det är en sann ynnest att få studera här.
Även om jag känner sann glädje över den stora utbildningsviljan skaver något. I mångas medvetande har en högskoleexamen blivit den nya studentexamen. Nästan varannan svensk har studerat vidare efter gymnasiet, och under pandemin ökade antalet studieplatser ytterligare. Ett effektivt sätt att gömma ungdomsarbetslösheten, men för att hjälpa de som vill arbeta krävs arbetsmarknadsåtgärder och sänkt arbetsgivaravgift eller fler i yrkeshögskolor, snarare än att än fler ska inleda vuxenlivet med stora lån från universitetsstudier.
Det är inte nödvändigtvis ekonomiskt gynnsamt att studera vidare. Inget annat land i OECD ger sämre avkastning på högre utbildning än Sverige. I stället för en målsättning om att alla ska studera borde kvaliteten bli högre för de som gör det, och kraven höjas. Det viktiga – att alla ges samma möjlighet till vidare studier – kräver insatser i tidigare skolår snarare än utökat antal platser. Vidare borde att bilda sig vara ett livslångt projekt och inte en uppgift som vilar på universitet och högskolor enkom.
Incitamenten för universiteten är inte heller inriktade på att uppmuntra god kvalitet. Anslag tilldelas delvis utifrån hur många studenter per år som får godkänt. Självklart får det som konsekvens att skolor fokuserar på detta i stället för en bättre utbildning. M, L, V och C vill alla uttryckligen ändra på detta men ingenting händer.
Än värre är det med antalet lärarledda timmar, som har ett starkt samband med egenstudier. Inom humaniora och samhällsvetenskaper beräknas den lärarledda tiden ligga på i snitt tio timmar i veckan, jämfört med 16 timmar för läkare, och den totala studietiden uppges vara 23 gentemot 39 timmar. Det är en skam att de som utbildas vid våra universitet och förväntar sig en gedigen kunskap för att ta sig an livet, oavsett om de vill bli doktorander, statstjänstemän eller litteraturkritiker, knappt behöver lägga mer än heltid om de studerar i dubbel hastighet. Det ska helt enkelt inte vara möjligt. Nästan samtliga partier vill öka antalet lärarledda timmar men över tid har finansieringen minskat, till den grad att den skulle behöva öka 50 procent per student för att nå 1990-talets nivåer. Detta är särskilt beklagligt när det visats att högre ersättning korrelerar starkt med studieintensitet.
Det är jättekul att kunna gå ut på nation och festa flera dagar i veckan, men svenska studenter börjar studera internationellt sett sent i livet och en anledning till det är just att många reser åren innan. Efter asientrippen kanske det faktiskt vore bra om fler kände som Markus Krunegård (som studerade på folkhögskola i Uppsala en gång i tiden): Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
Det är helt okej om utbildningar är för svåra för vissa: det borde faktiskt vara meningen. Politiker vill utöka antalet som studerar vid universitet när fokus egentligen borde vara på att smalna av och höja kraven. Livet handlar inte om högre studier för alla, men för de som studerar vidare borde det vara hela livet.
När allt fler studenter delar på allt mindre resurser skapas ett de sjunkande förväntningarnas missnöje. Studietiden kommer att bli väldigt rolig för de som börjar till hösten, men det hade faktiskt rustats bättre inför framtiden om färre pluggade hårdare.