En gång försökte jag förklara ett svenskt särdrag för en kenyan: ”Du säger till någon att han ska få en splitterny Volvo alldeles gratis. Det enda villkoret är att hans granne samtidigt får en Mercedes. Om han tvekar är han sannolikt svensk”. Kenyanen skrattade gott och sa att han kände igen tankegången, att det nog handlar om något universellt.
Och ja, den ”kungliga svenska avundsjukan” är nog något av en myt. Åtminstone är den daterad, till en tid då den ekonomiska jämlikheten i Sverige var betydligt större, det vill säga före 1980-talet. Lika daterad är den socialdemokratiska skattepolitik som tenderade att köra ut begåvningar som Rausing, Kamprad och Ingmar Bergman ur landet. Problemet uppmärksammades av en annan företagare, barnboksförfattaren Astrid Lindgren.
Det handlar om rättvisa. Att alla får lika mycket kvar är inte rättvist. Socialdemokraterna gjorde 1990 upp med Folkpartiet om hur ett rättvist progressivt skattesystem skulle se ut. Tydlighet är en dygd, man ska veta hur mycket man ska betala och inte lockas av fusk. Svårt planerbara skatter som arvs- och förmögenhetsskatten gjorde man också upp med, i det senare fallet har man åtminstone accepterat att den togs bort.
Om Sverige vore en avgränsad plats i världen, liksom varje stad i Sverige, skulle den nya samsynen från 1990-talet ha fungerat än i dag. Fabrikören, handlaren och överläkaren har höga löner men betalar också mycket i skatt, särskilt i kronor räknat. Men ingen hade räknat med globaliseringen. In på scenen kom Fred Hassan.
Den amerikanske affärsmannen Hassan tog över som vd på Pharmacia & Upjohn 1997. Han fick snart stora rubriker. Inte för att han på tre år nästan fyrdubblade börsvärdet för den globala läkemedelskoncernen. Nej, det var hans väl tilltagna lön som orsakade uppståndelse i Sverige, särskilt då bonusen (22 miljoner kronor 2001) och det generösa optionsprogrammet.
Fred Hassan förstod ingenting. Framför allt förstod han inte att han som Pharmaciachef var Uppsalas ”fabrikör” och skulle agera som en sådan. Hög lön ska man ha, inget problem, men inga excesser, inget som ”sticker i ögonen”.
Under 2000-talet har svenska ögon perforerats av internetmiljardärer, samtidigt som börsrallyt adderat en nolla till alla familjeförmögenheter. Pragmatiska socialdemokrater och nya moderater har turats om att se bekymrade ut. Att ta bort värnskatten skulle vara provocerande och ge fel fördelningsprofil, sade exempelvis M-finansministern Anders Borg.
Börsen kan och vill man inte göra något åt som politiskt ansvarig, där finns allas våra pensionspengar. Det går att markera mot vinster och aktieutdelningar i vissa lägen. Det går också för sig att tala om behovet av en arvs- eller förmögenhetsskatt. Men det brukar stanna där. Inte för inte kallas Sverige ”en liten och öppen ekonomi” och att röra runt i den grytan skulle få svåröverblickbara konsekvenser.
Enklast är det för en regering att ge sig på löneskatten, att justera uttaget när det behövs för andra ändamål (läs: välfärden). Det gjorde den nuvarande regeringen i fjol när inflationen skulle ha gjort att gränsen för att betala statlig skatt hade justerats upp rekordmycket. När man nu återgår till indexeringen i höstens budget går oppositionen i taket över ”skattesänkningar för de rika”.
En S-regering hade inte gjort något annorlunda, det är inte poängen. Alla vet vad som är överenskommet och vad som är rättvist. Det är bara en retorisk modell som kommer till heders varje gång skillnader i inkomst diskuteras i Sverige.
Som svensk har du fått det så mycket bättre ekonomiskt på 2000-talet. Men titta där vad som sticker ut på andra sidan häcken. Är det inte grillen på en ny Mercedes?